Dag 8: tillbaka i Bosnien och vykort från Trebinje

Vi åkte från Kotor vid 12-tiden och hade tänkt göra ett stopp i Herceg Novi. Men städerna här vid kusten verkar ärligt talat ganska lika varandra och vi ville inte riskera att hamna i en allt för lång kö på gränsen till Bosnien-Hercegovina, så vi körde på.

Drygt en timma senare nådde vi gränsen påväg mot Trebinje. Här kostar det 3€ (för oss/bilen) att passera och det är knappt någon kö. Skönt.

Vi kommer in bakom bergen och ser Trebinje ligga där nere. Jahapp tänker vi. Staden ser liksom inte så särskild ut på håll, och vi har egentligen inte många förväntningar.

Men. Än en gång ska vi bli överraskade. Staden är ett guldkorn och påminner om ett Italien slash Paris. Eller nåt. En minivariant.

Vi bor på hotellet till regionens största (eller åtminstone bästa om vi ska tro deras egna ord) vinproducent och besöker deras restaurang en bit bort. Vilken utsikt. En hög byggnad med tjusig restaurang och takterrass.

Vi kommer tillbaka hit i solnedgången och sitter på taket med varsitt glas rött, från deras lokala druvor. Vranac. Och jag tänker, hur kunde den här stunden kännas så perfekt.

Vi tar ett andra glas och beställer in en bricka med olika lokala ostar. Det hinner bli mörkt och det är en stund som inte vill ta slut.

Men vi ska upp och vidare igen nästa morgon så vi beger oss hemåt vid elvatiden. Tar en taxi som kostar knappt tre euro och somnar gott i våra vita hotell-lakan. Ingen natt har varit den andra lik, vi har bott på alla tänkbara typer av boenden under den här resan och de åtta nätterna.

Nästa morgon äter vi frukost på hotellet, vi delar på en omlette och toast. Tar in kaffe och juice. Och notan landar på 8€, en dyrare frukost för att vara det här landet.

Sen ska vi bara köpa med oss vin från Trebinje innan vi beger oss tillbaka till staden där allt hade sin början en vecka tidigare, Split. Egentligen vill vi promenera genom stan litegrann men jag känner mig stressad. Varpå T säger: Our biggest problem right now is how to carry wine bottles. Och jag skrattar. Stressen ramlar av och vi parkerar nere i centrum, växlar pengar (kontanterna är slut igen men vi har 30€ i serbiska pengar kvar som vi inte längre kan använda) och går genom den gulliga marknaden i staden. Skriver vykort, dricker en kaffe. Njuter till max. Det visar sig vara kanske världens mysigaste stad en lördagsmorgon i juli.

Sen köper vi vin för 65€ och kör till Split.

Vingårdar i Trebinje.

Vi råkar dock köra lite fel (rrrrr kolla alltid på skyltarna och stirra inte er blinda på Google Maps instruktioner) men det är bra för då passerar vi istället en bensinstation där vi kan gå på toa.

Vi har förresten bara tankat två gånger på den här resan. Eller en och en halv. Och lyckas lämna tillbaka bilen med tanken i princip tom. De sålde nämligen på oss ”en deal” där vi betalade för full tank men fick lämna tillbaka tom. Så det blev en utmaning på slutet att försöka komma fram på nästan tom tank. Win!

Och nu fortsätter resan på en ö utanför Split med mina bästa vänner från Sverige. Vill inte komma hem.