Dag 4: Mokra Gora – en gömd pärla i de serbiska bergen

Det var efter den något kämpiga dagen, som vi tillslut nådde fram till lugnet. Vi körde genom bergiga vägar över gränsen från Bosnien-Hercegovina till Serbien och snirklade oss upp för en smal brant väg innan vi kom fram till vårt boende för natten. Neva Apartments låg placerad som i ett sagolandskap.

Bra placerat hotell måste jag säga. Och här fanns till och med pool, just bakom mig.

Precis nedanför trästugorna vi bodde i låg den lilla byn som en serbisk filmregissör (den prisbelönta Emir Kusturica) låtit bygga. En by med endast trähus. Och där råkade det just nu pågå en musikfestival. Så när vi checkat in och gick ner hit för att äta så hamnade vi mitt i underbar musik och ett glatt internationellt gäng som också var här ute mitt i ingenstans. I Mokra Gora som annars är en lugn och avskild plats. Men tydligen lockar den här träbyn, Drvengrad, en del turister. Och här sker också andra evenemang året runt, till exempel en filmfestival i januari.

Kommer berätta mer om detta senare. Så märklig men bra plats!

Här sov vi.

Vår middag var hur god som helst, allt väldigt lokalt. En soppa som i princip var buljong med spaghetti i, bönor med någon korv och sallad med ost. Det sägs att den bästa kryddan är hunger. Men det är också spännande att testa allt som äts på platserna vi besöker.

Soppa och ost.

Det var en ljuvlig och väldigt trevlig familj som ägde Neva Apartments och vi kände på en gång – hit vill vi komma tillbaka. Alltså, kan inte beskriva hur perfekt det var. Vi pratade en stund med dem också och passade på att lära oss mer om livet och folket här.

Somnade och vaknade med den här utsikten från fönstret.

Enda som vi saknade var i och för sig frukost. Vi gick ner till träbyn som hade restauranger men där serverades bara frukost för musikfestivalens gäster. Så vi satte oss i ett cafe och beställde in sötsaker till frukost. Haha. Bästa frukosten… Svårt att klaga på mumsiga serbiska bakverk liksom.

Sötaste frukosten någonsin, sockermässigt alltså.

Efter frukosten började vi köra mot Montenegro och Žabljak (Durmitor) där vi skulle spendera kommande två nätter. Vi började köra vid 11 och var framme vid 17, eftersom vi gjorde några stopp längs vägen.

Vägunderlaget börjar bra men med lite gropar och lagningar i vägen man får passa sig för. Upp och ner och kringelkrokigt – hela tiden. Och vägen är faktiskt mestadels bra.

Vi åker igenom och stannar till i Zlatibor och Kokin Brod. Det första känns väldigt kommersiellt och superturistigt. Det senare är vackert vid en sjö. Sen stannar vi i Prijepolje, där vi såg många tyska och svenska bilar (som verkade ha anknytning till staden). Gick runt lite, köpte chips och fortsatte resan.

Strax där efter nådde vi Montenegro. Här var det ingen kö, kostade ingenting att komma in landet och han var den första som stämplade i det dokument vi fått från biluthyrningsfirman.

Och hela hela vägen vi bilar längs är SÅ vacker. Bergen och vyerna tar aldrig slut. Innan vi når slutmålet för dagen: Žabljak, så stannar vi vid den mäktiga bron Tara Bridge. Den var helt amazing.

Även om Žabljak och Durmitor inte verkar helt dumt det heller, så som T uttryckte det: Mokra Gora har stulit min hjärta!