Jennifer sandström

Dag 3: en morgon i Sarajevo och en bilresa till Serbien

Vi vaknar i Sarajevo och går ner till stan för att äta frukost. En bra start på dagen. Jag besöker ett museum och T florerar omkring på nya gator.

Vår roadtrip fortsätter sedan och vi inser när vi snirklar oss ut ur Sarajevo att det inte är en lek att köra på de branta, smala gatorna. Vi sitter båda och håller andan typ.

Sen. På en bensinmack några kilometer utanför Sarajevo. De pratar knappast engelska och vi använder upp alla våra cash för att tanka (eller vi har forfarande euros och kroatiska pengar, och de kan fungera på vissa platser).

Vi har dessutom fått upp utropstecken-symbolen på bilens instrumentbräda och fyller däcken med lite luft. Det står något om att inflate tyres and set TPW. Det vet vi inte vad det betyder så vi kör vidare ändå.

Bilens navigator visade en väg och Google Maps en annan. Så vi frågade och fick rekommenderat den övre då den nedre inte var asfalterad, tydligen. Alltid bra att fråga locals!

Det är lite mer öppna landskap, lite mer vidder men också väldigt kulligt. Vi ser får och kossor och plötsligt några kor som spatserar fritt på vägen. Halvvägs blir det lite mer bergigt igen och med den ena tunneln efter den andra, vissa väldigt mörka helt utan belysning (och ganska läskiga). En mörk tunnel hindrar dock inte bilen bakom att köra om oss.

Vägen känns lång idag. Jag är av oklar anledning jättetrött och tillslut når vi en stad med namnet Višegrad. Klockan har hunnit bli tre och jag är förmodligen trött för att jag saknar energi, trots morgonens ordentligs frukost på cafe Wiener.

Det är så varmt och jag är arg som ett bi. Vi tar ut pengar, går in i en bar och dricker varsin vatten och sen går vi för att se det som finns här att se (en ”sten stad” byggd av en serbisk filmregissör).

I samma veva börjar det åska och regna, så vi söker skydd i en mysig restaurang och äter det som man äter här: cevapi. Köttbullsliknande stavar. + shish kebab. Och deras goda bröd till. Det är som naanbröd fast ännu fylligare typ. På bilden ovan.

Lite gladare hoppar vi in i bilen igen. 34 minuter kvar. Nu vill vi bara komma fram.

När det bara är 10 minuter kvar att köra, tills vi når Mokra Gora i Serbien och vårt hotell, så når vi gränskontrollen. Problemet är att, här är det kö. Det tar en timma att komma ”ut från” Bosnien-Hercegovina och ytterligare en dryg timma innan vi passerar Serbiens kontroll för att komma in i landet. Men det går i alla fall smärtfritt. De stämplar våra pass och vi betalar 1€ i någon sorts avgift.

Vad gör man dessa timmar i bilen när man redan är trött och trött på att sitta i bilen? Vi lyssnar på en podcast och studerar människorna omkring oss. Det är mestadels serber, påväg hem, och en del lastbilar. Emellanåt tutar alla helt hysteriskt och vi undrar om det är för att snabba på alltihop? Om de är arga? Eller om Kroatien kanske gjort mål i den pågående fotbollsmatchen och de bara är glada för grannarnas skull. Och vi som hade planerat så bra att vi skulle hinna fram till Mokra Gora för att se fotbollen därifrån. Hur fotbollen går har vi ingen aning om, internet är alldeles för dyrt här utanför EU och den enda radiokanalen vi lyckas få in pratar inte om matchen.

T lyssnar på ännu en podcast, en finsk. Och jag skriver detta + redigerar alla bilder. Skulle kunna läsa min bok, men då skulle jag somna på två sekunder.

Lyckan när vi efter någon kilometer i kö äntligen ser den här skylten.

Vi visste att man skulle kunna köa över landsgränserna, men vi hade nog båda tänkt att det här var lite ute på landet och alltså inte så mycket trafik. Att komma in i B-H från Kroatien var nämligen superenkelt. Vet inte om det hade hjälp ifall vi googlat lite bättre innan, hehe. Sen kanske det inte hjälpte att det var söndag idag, kanske extremt mycket trafik då? Vi frågade vårt hotell när vi kom fram, många serbier åker tydligen via Bosnien för att ta sig till Montenegro, då det är närmare.

Och fram kom vi till slut. Till en alldeles magisk, fantastisk och otroligt vacker plats. Så det var värt den långa dagen och halvjobbiga resan. Så värt det. Det får ni se sen, hur det ser ut här bland bergen i Mokra Gora, Serbien.

FÖLJ:

6 svar

    1. Vad trevligt att höra Pernilla! Och ja, det skulle vara kul att besöka här under lite mer off season :)

  1. drygt med oväntat bekymmer, men också – många år senare är det de där oväntade vändningarna man minns. så inspirerande att få följa er roadtrip!

    1. Jaa, det är det man försöker påminna sig själv om, haha. Regnet på bergstopparna glömmer vi inte ;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.