Att vakna i London.

London var lugnt och stilla när jag lämnade hostlet strax innan fem i morse. Att bo på hostel var förresten något jag glömt bort hur oglamoröst det är. Jag trodde mig vara superman när jag bokade in mig i ett åtta bäddars-rum och inte ens brydde mig om att välja endast dam. Tackolov var det bara fyra sängar. Men det är fortfarande hemskt irriterande när någon rotar runt, tänder lampor och packar grejer klockan fyra på morgonen när man försöker sova. I morse var jag själv en sådan. Och mina hostel-kompisar var mycket riktigt män. Vem som sov nedanför mig senaste natten har jag ingen aning om. Men natten innan var det Tiago från Portugal. Jag var lite rädd för honom då han nyvaket pratade för sig själv innan han insåg att jag också var där. Sen verkade han vara ganska skojig ändå. Men man vet aldrig vad för några man stöter på i ett rum på ett hostel.

Mitt sjukaste hostelminne är en kille i Australien som skrek märkligt, typ i sömnen, och sen gick upp och började slita ner rullgardinerna från sina fästen. Han var garanterat hög på något, och jag var livrädd. Haha.

Hur som helst.

Det var i alla fall några som var påväg till jobbet, bland annat en man som pratade med mig när vi båda väntade på bussen. Han verkade väldigt förtjust i vackra kvinnor. Han jobbade som kock och betalade 50 pund i hyra, per vecka. Sedan kom bussen till Paddington som jag skulle med.

Heathrow express går nämligen från Paddington Station. Väldigt smidigt färdmedel, men så kostar det också. £21. Alternativen kring 06-tiden är dock inte så många.

När jag stod och köpte min biljett (efter att ha irrat runt en stund på stationen) så hände något annat obehagligt. Först kom en ung kille fram och bad om något pund för att kunna köpa en biljett, men jag hade bara sedlar, och bråttom. Sen kom en tjej med den mest plågsamma rösten jag kanske någonsin hört. Hon upprepade excause me flera gånger medan jag betalade. Följt av please med gråten i halsen. Please help me.

Det var så hjärtskärande. Men samtidigt fattade jag ju direkt, de stod där och passade på att utnyttja situationen av stressade turister som förmodligen har några pund över. Jag kan såklart inte låta bli att tänka att de knappast har det lätt ändå, men det kändes så mycket som en fälla.

Kom fram till flygplatsen. Och herre vad smidigt att resa endast med handbagage och boardingpass i mobilen. Gled igenom säkerhetskontrollen på några minuter och sedan var det klart.

Gick till det stället som härskar över hela England, Pret A Manger.


Och fick mig en yoghurt med granola till frukost. Mums! Gillade verkligen konceptet som de kör Pret A Manger, även om de är en stor kedja som fanns precis överallt!

Nu är jag framme i Göteborg igen och går precis av flygbussen utanför kontoret. Ska berätta mer om London senare.

Det verkar i alla fall som att ibland är 35 timmar i London exakt vad man behöver.

FÖLJ:

5 svar

    1. Följde med STS-ungdomar som behövde en ledare på flyget, så lämnade av dem på sina bussar sen :) Så ja, jobb!

  1. Jag var i London med en vän i exakt 35h :)))
    Första dygnet tog vi oss in till stan, hittade till hotellet, åt, hoppade på en hop on hop off buss och gled igenom stan. Gick av en ggn för ett museumbesök. Åt igen. Tbx på hotellet, med det perfekta läget men skabbigaste duscen ever, tittade vi på Fotbolls EM. Sverige spelade och jag somnade mitt i matchen. Dagen därpå hängde vi i Hyde park, promenerade, svalkade fötterna i en fontän. Sedan market t flygplatsen igen. Skitskojj var det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.