Att prata om att man inte mår så bra.

Ibland känner jag mig som en hycklare. Typ när jag får sånna här kommentarer.

Alltså, det värmer verkligen hjärtat mitt. Tack Ida för att du ger mig så fina komplimanger – vill bara ge dig en enorm kram! Och säga igen att, ja det kommer kännas bättre, inte idag kanske men en annan dag.

Så varför känner jag mig lögnaktig? Jo, jag är inte 100% ärlig, inte alltid. Ni ser mer av mitt glada jag än vad ni ser av mitt deppiga jag. För det är alldeles för sårbart att dela med sig av många gånger. Först har vi mamma och pappa som oroar ihjäl sig om de vet att deras lilla flicka inte mår bra! (De är å andra sidan vana vid att jag är lite dramatisk och djup ibland på bloggen.) Sen vet man aldrig vilka kollegor som läser bloggen och sådant blir ju genast lite känsligt. Sen känner jag oftast inte för att skriva när jag mår så som man kan må när man inte mår som man mår när man mår bra.

Det är därför lättare att vara ärlig i retrospekt. Särskilt när 50% av humöret beror på PMS, då går det ju liksom alltid över så finns ingen vits att “klaga för allmänheten”.

Men även om nu en sak som är halvbra blir katastrofal bara på grund av PMS så är det ju fortfarande inte kul. Och så var det förra veckan. SÅ dåligt som jag mått de senaste veckorna har jag inte mått på flera år. På riktigt. Så kändes det. Jag tänkte, jag har blivit deprimerad. Det kommer aldrig gå över. ALLA hatar mig. Och jag vill helst inte vara jag.

Det är så lätt att känna sig ensam i en ny stad. Lika lätt är det att känna sig som den mest misslyckade i hela världen när man gör fel. När man gör ett misstag. Åh jag tänker inte gå in på några detaljer. Men det har varit hemskt vissa dagar, HEMSKT.

Så, nu vet ni. Men nu vet ni också att plötsligt en dag går det över, för de flesta av oss. Ibland går det upp ena dagen och ner andra, eller hoppar från timma till timma. Det viktigaste är nog att inte vara för hård mot sig själv och försöka tro att allting kommer att bli bra.