Att komma över någon och att välja kärleken eller inte välja den.

Det sker aldrig över en natt, det fungerar ju inte så. Men det sker gradvis, baby steps, steg för steg. Ibland faller man tillbaka lite. Hittar sig själv attackgråtandes i sin säng en tisdagkväll och vet inte riktigt varför. Men så en dag, smärtar det inte längre. Och plötsligt fryser inte hjärtat längre när man ser hans namn. Man raderar bilderna utan problem och man tänker inte längre så mycket på honom. Man inser att man tog rätt beslut och valde rätt väg, trots allt. Det känns bra och befriande, man är redo att gå vidare. Det tar alltid olika lång tid och beroende på omständigheterna kan det gå snabbare eller ta tid. Det finns dock ingen anledning att stressa det, låt det ta den tid det tar. Och om det går snabbare är det också okej.

Jag är över honom. Och det är lite märkligt, att något som hände, något som var så intensivt och exploderande – plötsligt bara kan vara som helt borta. Man tömmer hjärtat på gammalt, även om spåren alltid finns kvar, och låter nya känslor ta plats.

Och jag blir mer och mer övertygad om att kärlek och förhållanden i slutändan är ett val. Vi kan inte styra över vad vi känner, men i slutändan gör vi aktiva val kring vem vi vill leva med. Om än inte alltid medvetet.

I want to wake each morning in your arms, comforted by your oddness, seduced by your knowledge of my ways. I want to care for you.

När man är mitt uppe i det, när man lämnar någon man tyckte så mycket om, är det svårt att tro att det skulle kunna kännas så underbart att låta någons händer varandra över ens kropp igen. Men man kommer dit. Och en morgon vaknar man och tittar in i hans ögon och tänker FUCK vad han är fin.