Att förlora är ju inte helt otippat.

När jag var liten var jag en hemskt dålig förlorare. När vi spelade Fia med knuff så lät mamma aldrig mig vinna “bara för att det är så man gör med barn” utan hon tyckte jag skulle lära mig livets hårda skola – hon struntade i om det resulterade i Fia med knuff-pjäser över hela golvet. Pappa min, han har aldrig brytt sig om sport och brukar säga att “alla kan ju inte vinna, i alla fall inte samtidigt”, det ligger något i det. Och kanske har det här format mig?

Jag har ingen vinnarskalle, inget behov av att segra. Ibland förundras jag över hur hjärtligt upprörd någon kan bli över en förlust. Särskilt när det rör sig om förluster som man inte själv orsakat men som drabbar ens “favoritlag”. Laganda och att supporta sitt lag i all ära, det är vackert – men jag har lite svårt att begripa hur tungt man kan ta de där förlusterna. Nåja, slutpratat.

Apropå förluster så förlorade jag rejält häromdagen i bowling. Men snygg var jag i alla fall! Och glad också!

Hehe, eller kanske inte så snygg? Ibland får man till de rätta poserna, ibland misslyckas man katastrofalt.

Mitt motstånd slog mig både i stilpoäng och med dryga 50 bowlingpoäng… Men vad gör väl det? Om inte annat kan jag skylla på att jag blev lite nervös av indiernas blickar när jag slungade iväg klotet… Fast nej just det, jag behöver ju inga ursäkter!