Åt helvete med saknad, det gör så jävla ont

Jag sväljer gråten. Gång på gång känner jag klumpen passera strupen. Jag vill ramla ihop i en hög och attackgråta tills det inte längre känns, tills hjärtat inte längre smärtar. Hur kan man bestämma sig för att flytta till ett annat land, långt, långt borta, när man precis hittat honom? Tankarna snurrar runt i en obehaglig tornado och tårarna är så svåra att hålla emot. För att överleva, och till och med klara av att njuta av tiden som är kvar, tänker jag att det här är inte slutet, det här är början. Det är han, det är han och det är han. Så jävla mycket han. Det är honom jag vill ha. När jag vaknar på morgonen och tittar in i hans ögon känner jag att om jag får vakna upp såhär resten av mitt liv kommer jag vara lycklig, lyckligast i världen. För det är exakt så det känns. Hur jag älskar att få borra in näsan i halsen på honom, han kvider till sådär mysigt och jag skymtar ett leende bakom det sömndruckna, vackra ansiktet. Söndagar är min favoritdag, brukar jag säga till honom, för jag spenderar den alltid med dig. När jag somnar utan honom drömmer jag lätt mardrömmar och att vakna utan honom känns meningslöst. IloveyouIloveyouIloveyou. Har ni provat hur många gånger man kan säga det snabbt efter varandra? Inte tillräckligt med gånger. Allt det jag vill säga till honom, hur jag önskar att han kunde se vad jag ser, se vad jag ser i honom. Jag vill aldrig älska någon annan, jag vill att det alltid ska vara han. Jag visste inte att det var möjligt att sakna någon såhär, att det kunde kännas som att man går sönder. Och tårarna bara kommer, de bara är där, plötsligt trillar de ner för kinden och man torkar snabbt bort dem innan någon ser.

Sju nätter kvar och jag känner mig som femton igen och så himla galet och oresonligt kär.

Ps. Det är så skönt att få tömma känslorna ur kroppen och bara skriva av sig, trots att det är som att klä av sig naken litegrann.