Årsbrevet som aldrig kom från Jennifer 2013.

För ett år sedan satt jag i Indien och försökte skriva ett “årsbrev”, ett brev till mig själv som skulle publiceras nu. Men jag fick liksom inte till det och jag skrev istället något som var alldeles för drömmande och orealistiskt – ett inlägg som jag valde att inte tidsinställa. Och i vilket fall som helst så skulle vad jag än hade kunnat skriva då, aldrig stämma överens med hur livet faktiskt är nu.

För ett år sedan hade jag nämligen precis träffat indiern och jag var störtförälskad. Det var en stormig och dramatisk kärlek, jävlar vilken upplevelse – men om jag ska vara ärlig, hoppas jag att jag slipper uppleva en sådan igen. Tro mig när jag säger det mina vänner, det är en story värd att skriva en bok om.

I december pallade jag inte mer. Jobbet sög all livslust ur mig och magen sa plötsligt ifrån och sa säg upp dig. Allting skedde lite impulsivt och jag tror mitt undermedvetna styrde mig. Jag sa upp mig, bokade en hembiljett efter julen då min mamma skulle komma till Indien. Och sen berättade jag allt för mitt ex. Vad jag tänkte? Jag tänkte att jag bara behövde andas i Europa ett tag, och att jag kanske kunna komma tillbaka sen. Och andas behövde jag. En vecka senare hade jag jobbet i Tyskland och när jag upptäckte hur härligt det var att andas i frisk luft i västvärlden kände jag att jag aldrig någonsin skulle kunna flytta tillbaka till Indien.

Och ni vet ju vad som hände sen.

Och den första dagen stod jag utanför mitt jobb i München med jordens tyngsta hjärta. Jag tittade på de här molnen och Linnea Henrikssons låt timmen är slagen spelade i mina hörlurar, molnen kommer spricka upp min vän. Det gick såklart över och nu sitter jag här med ett galet lyckligt och varmt hjärta. Det är liksom svårt att ens minnas den känslan jag hade då, den känns så ofantligt långt borta nu.

Hjärtat lättade och himlen ljusnade.
Snart log jag igen och det blev en fin tid i München. Det var sådär pirrigt att börja dejta någon igen. Att föreslå att vi skulle se film en kväll, eller laga mat. Att gå ut en kväll och sluta på efterfest hemma hos någon annan, vi två på en luftmadrass. Vi tänkte att vi får nog säga hejdå när vi är klara här i Tyskland, men när det väl kom till kritan insåg vi att det kunde vi ju inte göra riktigt ännu.

Så vad har vi egentligen lärt oss det här året Jennifer? Vi har lärt oss att människor vi bryr oss om kan vi tvingas såra, men vi bör inte göra det mer än nödvändigt… Och ibland tvingas vi såra någon för att ta hand om den viktigaste vi har, oss själva. Det kan du vara stolt över. Jag är stolt över det, att jag älskat, sårat och gått vidare och låtit hjärtat läka för att kunna få plats för någon annan.

När det kommer till vänner har det också varit ett bra år – många nya bekantskaper och några nya nära vänner. Har även fått hänga med min bästisar i Sverige och träffat gamla vänner från utlandsstudier.

Jag är också stolt över att träningen var en väsentlig del i mitt liv det senaste året – det gjorde vi bra! Och slutligen – resemässigt har året varit helt jäkla awesome.

Här satt jag i Lichtenstein med min roadtrip-dejt (yes, det var T) och drack öl. Vi beställde in en fanta och en öl, de serverade utan att fråga ölen till honom – trots att det var jag som skulle ha den. Samtidigt bokade vi ett hotell för natten i Österrike, Dornbirn. Impulsivt när det är som bäst!

Trots allt hörni, känner jag mig fortfarande som samma gamla jag. Det har hänt så mycket, men man känner ju liksom inte det, om ni vet vad jag menar? Jag har förmodligen växt mer och lärt mig mer än vad jag själv kan förstå just nu.

Så, nu får det räcka. Ska skriva ett brev inför nästa år också!