Är jag arrogant?

Alltså älskar vi inte att höra vad människors första intryck av oss var? Ni vet när man lär känna någon och efter ett tag när man blivit mer bekväma i varandras sällskap kan man prata om vad man tyckte och tänkte i början. Jag älskar sådant!

Igår fick jag höra att jag ser, tamdadam, arrogant ut! En av mina närmsta vänner här i München berättade om alla sina första intryck om mig och jag blev rätt överraskad. Här sitter man och tror att man är världens mest ödmjuka tös med übergullig insida?! Och så går “alla andra” runt och tänker, shit vad dryg tjejen är. Hur snabba är vi inte själva att döma andra också bara genom hur de ser ut eller agerar utan att vi egentligen pratat med dem?

Tydligen ser jag lite arrogant ut när jag går för jag är väldigt rakryggad och bestämd? Man skulle även kunna beskriva det som självsäker som min vän faktiskt ville få det att låta mer som. Jag går väldigt självsäkert och det är alltså inget problem, egentligen. Idag har jag analyserat min gång och insett att jag nog går med huvudet rätt högt, alltså näsan lite uppåt (ehm, näsan i vädret..) Det kan en ju försöka tänka på i situationer där det kan vara en fördel att inte framstå som sådan.

Men i övrigt är ju det sköna att man inte behöver lägga så mycket vikt vid det. Vad spelar ett första intryck för roll när man uppenbarligen kan få chans att visa vem man verkligen är? Och att det kan vara någon som folk faktiskt tycker om? En liten utmaning helt enkelt, de som kan knäcka sig igenom skalet får smaka på den sällsynta och gudomliga nöten!

/Jennifer, bryr sig mindre och mindre om vad “alla andra” tycker och tänker om vem hon är och vad hon gör!