5 lärdomar jag tar med mig från 2016

I mellandagarna med all tid för reflektion över året som passerat kom jag fram till tre nyckelord som mitt 2016 präglats av och kan sammanfattas med: tryggt, reseupplevelser och tålamod. Eller med meningen: ett helt vanligt år.

När jag tidigare beskrev det häftigaste som hände mig under 2016, beskrev jag det också som lite tråkigt. Vad jag kanske egentligen menade är att det varit lite tufft. Att ständigt kämpa med ett fortfarande nytt land och en fortfarande ny stad. Ett land som kanske aldrig kommer bli helt hemma. På ett sätt är det en konstig sak att bygga upp ett liv på en plats där en inte planerar att bo i många många år. Man lär känna stadens gator, torg, caféer och alla små hörn. För att inte tala om de relationer man bygger. Och jag undrar, vad händer med allt när jag packar väskan igen och beger mig vidare? Alla andras liv fortsätter, men jag går vidare, och börjar om någon annanstans, igen.

img_120999

Det är som så många gånger jag beskrivit det förut, det är en känsla av rotlöshet och rastlöshet. En känsla som jag försöker lära mig att leva med för den kommer egentligen alltid finnas där. Det är ett äventyr i sig, ett äventyr jag valt och ett äventyr som om jag inte skulle byta ut även om jag fick chansen. Det är mitt liv, och det är fantastiskt. Men det är någonting jag tvingas påminna mig själv om, igen och igen.

Det är små saker under 2016 som skavt, sådant som inte känts helt hundra. Som det är ibland. Saker vi måste ta oss igenom av outgrundliga anledningar. Kanske gör det oss starkare, kanske förbereder det oss inför vad som komma skall, kanske är det bara i en väntan på att tillfället ska vara rätt.

Men ett par saker kan jag säga redan nu att 2016 har lärt mig.

5 lärdomar jag tar med mig från 2016

1. Träningen är livsviktig för att jag ska må bra. Träning i vilken form som helst. Utan den drunknar jag i ett hav av deprimerande tankar, kapitulerar och förblir ett vrak med ångest och gråtattacker. Och träning hjälper alltid, oavsett.

2. Att resa håller mig vid liv. Jag känner mig aldrig så levande som när jag är på resa, besöker nya platser och lär mig om främmande kulturer. Och man behöver faktiskt inte flytta till ett land, till och med ett par veckor kan räcka.

fullsizerender-66

3. Det är inte alltid svart eller vitt. Det finns inte alltid rätt eller fel och ibland vet inte magkänslan i vilken riktning man ska gå. Det är så livet är.

4. Det är nyttigt att ha tålamod, inte ta förhastade beslut och låta saker ta lite tid. Tidigare har jag alltid följt varenda känsla på impuls, men det här året har lärt mig att det kan vara klokt att ha is i magen.

5. Familj, vänner och kärlek är det viktigaste vi har. Ta tid till att umgås med varandra, hälsa på varandra och säg förlåt när det behövs.


Och trots att det varit ett alldeles vanligt år så var det förmodligen högst nödvändigt på ett personligt, karriärmässigt och ekonomiskt plan.

Jag känner mig liksom redo nu.

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

22 Kommentarer

  1. 3 januari, 2017 / 20:36

    Så kloka tankar du bär på och delar med dig av. När du beskriver din känsla av rotlöshet och rastlöshet tänker jag på karaktären Caroline Clairmont, spelad av Carrie-Anne Moss, i en av mina favoritfilmer Chocoltat (och hon är en av mina favoritkaraktärer på film).
    Din femte punkt är viktigast av allt. Ha ett härligt 2017!

    • jennifer
      Författare
      3 januari, 2017 / 21:36

      Tack så mycket Eva, vad fint sagt. Och tack även för filmtipset, har inte sett den men blev nyfiken nu. Ha ett fint 2017 du också <3

  2. Johanna
    3 januari, 2017 / 22:08

    Går ju inte att trycka ”gilla”, så skriver ”gillar” istället. :)

    • jennifer
      Författare
      4 januari, 2017 / 06:23

      Åh, tack <3 Kanske borde lägga till en sådan funktion?? :)

  3. 3 januari, 2017 / 23:13

    Jag kan verkligen relatera, även fast jag numera känner mig bofast. Tidigare innan jag flyttade från Fairbanks så kände jag precis som du, and slag rotlöshet, inte så mycket rastlöshet. Men jag kände att jag ville investera i vissa hemma saker, göra min stuga mysig. Men vad tjänar det till då jag inte kommer stanna så himla länge. Till sist slog jag slag i saken och faktiskt gjorde mig mer hemmastadd, och sedan så blev det ju så att jag skulle komma att kalla detta landet hemma. Men även efter det, innan jag flyttade söderut så var jag väldigt stram med att göra mitt hem hemmafast, eftersom jag visste att det skulle vara svårt att flytta med alla saker jag redan hade. Nu när jag flyttat söderut så kommer det bli mycket enklare att flytta, mycket billigare och jag känner att jag kan göra mitt hem mer mysigt och köpa mer dekorationer osv. Kanske är jag som är lite prylfast? Men jag kan inte leva i ett tomt rum eller en tom stuga bara sådär.

    Familj vänner och kärlek är det viktigaste som finns. Det fick jag lära mig lite hastigt då min mamma plötsligt dog hemma i Sverige nu för en 1.5 månad sedan. Då hade jag inte träffat mamma på två år, så det kändes väldigt ruttet. Nu så ångrar jag att jag inte försökte spara pengar till resa hem tidigare osv. Men så är ju livet, speciellt då man inte bor i hemlandet, och för min del i samma världsdel. Det blir svårare att träffas ofta då. Jag är ändå glad över de gånger de senaste åren som vi faktiskt träffades :)

    • jennifer
      Författare
      4 januari, 2017 / 06:28

      Tack så mycket för din kommentar Ann! Alltså aldrig hört talas som Fairbanks, men det är alltså i Alaska/USA? Vad häftigt!
      Och det du skriver kan jag också känna igen mig i – nu har jag äntligen börjat våga köpa mer inredning och fixa till hemma. 3 bilder som väntat på ramar i 4 år fick nu äntligen sina ramar :)
      Så hemskt med din mamma, beklagar det. Det är sånt som är så svårt, man skulle vilja spendera mer tid ihop. Men det var som någon sa till mig en gång, när ni träffas har ni kanske mer kvalitativ tid än om ni faktiskt skulle bott i samma stad, och kanske ligger det något i det.

      Din blogg ser förresten spännande ut, ska spana in den mer!

  4. 3 januari, 2017 / 23:30

    Kan känna igen mig i rotlösheten och rastlösheten. Är kanske därför att vara på resande fot kan kännas så himla lugnande? Utöver de stimulerande och underbara bitarna förstås. Men jag tror du har rätt i det där med tålamod också. Det är inte fel att ta det piano och låta tiden ha sin gång ibland.

    • jennifer
      Författare
      4 januari, 2017 / 06:30

      Så kan det nog faktiskt vara ja, på gott och ont. Har du också flyttat från stad till stad eller var tror du din rotlöshet kommer från?
      Och ja, tålamod är inte fel ibland. Tack för din kommentar Clara! :)

      • 4 januari, 2017 / 17:48

        Jag vet faktiskt inte vart den kommer ifrån, har förvisso flyttat en hel del men inte särskilt många gånger ändå. Den mest rimliga anledningen tror jag är att jag är skilsmässobarn och på så vis har hoppat runt i boenden och miljöer. Sedan flyttade jag hemifrån redan som sextonåring och känner mig nog tryggast i mig själv. Alltså även om mitt hem är viktigt så är det ändå där jag är som jag trivs bäst :) If that makes any sence, haha! :D

        • jennifer
          Författare
          5 januari, 2017 / 12:14

          Haha, bra grej ändå kan man ju tycka – att trivas där man är ;) Min kompis hade en slogan på sin blogg när vi pluggade utomlands ”home is where my iPone sleeps”.
          Kan tänka mig att rotlösheten är rimlig som skilsmässobarn också. Nuförtiden är jag också ett skilsmässobarn, om man nu räknas som det trots att man blev det som ”vuxen”, så kanske spelar det också in… :)

  5. 4 januari, 2017 / 10:00

    så klokt och fint skrivet!

    • jennifer
      Författare
      5 januari, 2017 / 12:14

      Tack så mycket Johanna!

  6. Åsa
    4 januari, 2017 / 12:47

    Vad har jag, 17 år i Sverige nu? Känns fortfarande inte alltid som hemma…

    • jennifer
      Författare
      5 januari, 2017 / 12:16

      Skönt att höra Åsa, på något vis… Det kanske inte spelar någon roll hur länge man bor någonstans :)

  7. 4 januari, 2017 / 19:15

    Vilka bra lärdomar. Jag känner igen mig så himla mycket. Att flytta någonstans och börja om. Jag har gjort det förr men ändå känns det så främmande denna gången. Just det där med magkänslan ger också stor igenkänning. Det är inte alltid den styr en i rätt riktning. You live and you learn.
    Tycker att du verkar ha haft ett bra år. 2017 kommer bli ännu bättre! För oss båda :)

    Kram!

    • jennifer
      Författare
      7 januari, 2017 / 20:17

      Det är nog främmande varje gång, en ny plats – en ny upplevelse. 2017 kommer bli så bra! ;) Tack för din kommentar Christine. Kram <3

    • jennifer
      Författare
      7 januari, 2017 / 20:17

      Tack så mycket Anna, tack för en fin kommentar <3

  8. Rebecca
    7 januari, 2017 / 10:43

    Den där känslan av rotlöshet och rastlöshet känner jag väl igen. Jag flyttade runt en del i Sverige innan jag flyttade till Sevilla där jag nu har bott i snart 4 år. De första två-tre åren trivdes jag bra, men har börjat känna att jag vill vara någon annanstans, men vet inte var. Även om det kan vara kul att bosätta sig på olika platser i världen så kan den känslan också vara lite jobbig för man känner sig aldrig riktigt tillfreds. Kanske beror på att jag inte riktigt trivs i området vi bor i och att jag inte har hittat något jobb jag trivs med. Vet inte riktigt. Tycker du skriver så himla bra. Du borde skriva en bok :)

    • jennifer
      Författare
      7 januari, 2017 / 20:19

      Men åh Rebecca, för det första: TACK, vad fint sagt! Och för det andra, jaa förstår verkligen vad du menar. Ibland är det något som skaver och man vet inte riktigt vad, då är det inte lätt att lösa det direkt heller. Jag tänker att man ibland får vänta ut det, kanske dyker det upp någon så småningom som gör att saker faller på plats, jag vill tro det i alla fall.
      Kram!

      • Rebecca
        9 januari, 2017 / 09:46

        Ja men precis! Jag tror också att det löser sig till slut. Det är nog bara att vänta och se vad livet erbjuder :) Hoppas du får en fin dag! Kram!

        • jennifer
          Författare
          10 januari, 2017 / 17:40

          Ja precis. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?