• Som att explodera av nyförälskelse och hoppa fallskärm, samtidigt

    Pulsen rusar och jag håller nästan andan. Vi rör oss snabbt framåt på den snötäckta stigen och allt jag känner är någon sorts adrenalinstinn eufori. 

    Vad längesen jag fick känna just den här känslan. Att få galoppera fram på en islandshäst.

    Det är som att explodera av nyförälskelse och hoppa fallskärm, samtidigt. Det finns ingenting som slår det. Och det är jag som håller i tyglarna. Det är jag som styr. Samtidigt som jag förlitar mig på hästen till hundra procent.

    Jag har alltid älskat det. Varit rädd för de stora hästarna och haft respekt också för de mindre. Men på något sätt dragits till de av islandshästarnas storlek. För att de känns rimliga, och för att de är så himla snälla. Och gulliga.

    Detaljerna gör det bara bättre. Fina sadlar i läder och stigbyglar som jag inte riktigt kan förstå varför jag finner så fascinerande. Jag hade en gunghäst som liten, och jag tror att just sadeln och stigbyglarna var min favoritsak med den. 

    Och när jag sitter där uppe på hästen är det lika delar skrämmande som underbart. En del av mig undrar varför jag utsätter mig för detta medan en annan del tackar mig varje gång. 

    Fick leta fram passande ridkläder här uppe i Gällivare och det fick bli pappas arméylletröja från -73 och hans jacka från något annat årtioende.

    Jag ville så gärna börja ridning när jag var liten men det krockade med någon fotbollsträning eller om det var basket. Men ridit har jag gjort ändå. Islandshästar både i Norge och på Island, här i Gällivare och i december hittade jag äntligen ett stall i Finland! Och också på andra hästar, i Spanien och på Nya Zeeland.

    Det mest äventyrliga som hänt uppe på hästryggen är till exempel när det måste ha varit någon älg som rörde sig i skogen och bägge hästarna fick för sig att stegra och sen sätta av i världens fart. Då hinner man inte fokusera på mycket annat än att försöka hålla sig kvar i sadeln.

    Inne i ett stall har en häst också fått fart och min kompis fick ställa sig i hästens väg för att försöka få stopp på den. Jag var ganska maktlös, hehe.

    Och nu senast utanför Helsingfors var jag med om något jag aldrig tidigare upplevt. Det var slaskigt och lite isigt så stackars hästen snubblar, med mig i sadeln. Han gick liksom ner på ”framknäna”. Men jag lyckades i alla fall hålla mig kvar då också. (Och var jävligt glad över att jag inte visste att också islandshästar kan snubbla när vi red på en smal stig intill ett stup på Island…)

    Red bland sagolandskapen på Nya Zeeland.

    Min önskan nu är att rida oftare och få in någon sort rutin så jag inte behöver känna mig som en livrädd nybörjare varje gång jag ska hoppa upp i en sadel. Så kanske det kan kännas ännu mer kul och lite mindre läskigt.

    Följ:
    Jennifer Sandström
    Jennifer Sandström

    En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

    Dela

    4 Kommentarer

    1. 15 februari, 2020 / 14:43

      Så himla fint skrivet! Även om jag bara ridit några fåtal gånger håller jag med om känslan. Det är ren eufori att rida häst! Önskar också att jag kunde göra det oftare.

      • Jennifer Sandström
        Författare
        17 februari, 2020 / 21:41

        Tack Ida ❤️

    2. 21 februari, 2020 / 05:58

      Så otroligt fint skrivet och hoppas verkligen att du får rida oftare :)

      • Jennifer Sandström
        Författare
        21 februari, 2020 / 09:03

        Tack ❤️ Ville åka och rida idag men det lönade sig tydligen inte i det här slasket 😑😅

    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Söker du efter något?