Skogsvandring i Teijo Nationalpark – ett dagsäventyr på 13 km

Och så äntligen var dagen kommen, då jag skulle få knyta på mig mina första, alldeles egna och ordentliga vandringskängor av högsta kvalité för att gå in dem. Som jag har väntat och längtat efter just detta. Förutsättningarna var optimala, det var jag, en skog (nationalpark till och med!) och runt 15 sköna grader. Och så mina kängor såklart, 2000 kronor på fötterna, förhoppningsvis väl värda investeringen.

Ute på en dagsvandring i de finska skogarna en lördag i maj


Jag älskar att få ge mig ut ensam i naturen, att få vara ifred med mina tankar och gå i det tempo jag känner för, ta en paus när jag får lust och och inte ha någonting som stör, förutom naturen och allt som gömmer sig där.

Först följer jag en grusväg ett par kilometer, missar skogstigen jag ska svänga in på, går för långt och får vända. Och så äntligen, det mjuka underlaget under fotsulorna och blicken som följer trädernas rötter och ser till att jag inte snubblar. Jag går igenom tunna trådar av spindelnät, studerar myrorna som springer runt på marken, och funderar på vad sjutton man gör om man får syn på en björn.

Teijo Nationalpark

Det kan tänkas att Teijo på svenska heter Tykö, men jag tycker det är förvirrande som det är med alla namn på finska/engelska/svenska och tänker därför hålla mig till det namn jag lärt känna den här platsen vid: Teijo.

Att jag fått glädjen att befinna mig här ute på landet, 140 kilometer väster om Helsingfors, är tack vare Ts föräldrar som bor här ute. Egentligen kommer vi hit alldeles för sällan (främst pga. att vi inte äger någon bil) men när vi gör det är det alltid lika mysigt. Jag har även insett vilken fantastisk natur och miljö som finns här – och bestämt mig för att ta tillvara på den. Genom att vandra i skogen, på små kullar och bland härliga sjöar. Och kanske till sensommaren och hösten genom att få plocka bär och svamp.

Det finns flera turer att välja på i Teijo Nationalpark, efter olika förmågor, men jag siktade in mig på drygt 10 kilometer och valde därför Sahajärvi-rutten.  Det är den gula cirkeln på kartan ovan. Kommer du med bil och väljer den så landar du på 8,8 kilometer, men jag promenerade från Kirjakkala (högst upp vid nummer 3) där vi bor när vi är här.

Är det inte fantastiskt att vi bygger vandringsleder i den vackra miljön så att fler kan komma ut och upptäcka? Det känns tryggt att promenera längs en upptrampad stig och det är enkelt att följa de vitmålade markeringarna från en skylt till nästa ett par kilometer bort – i alla fall för en nybörjare. För även om jag känner mig rätt hemma bland både skog och berg, har jag inte varit ute mycket på egenhand. Och skogarna här är helt nya för mig.

Jag gissade på att min vandring skulle landa på cirka 3 timmar. När man promenerar såhär så håller man ju gärna ett behagligt tempo, stannar och lyssnar till skogens mysiga ljud, fotar lite (bara med iPhone den här gången) och har såklart med sig fika. Efter 2 timmar hittade jag en utkiksplats som var perfekt för fikapaus. Lite kaffe, en smörgås och en banan. Det var bara choklad som fattades.

Jag fortsatte vidare med ny energi och tänkte nu är det inte långt kvar, så jag trappade upp tempot sådär som man gör när man vet att man är påväg hemåt igen. Men då stöter jag plötsligt på en spännande liten utmaning. Jag hade precis tänkt att det skulle vara så kul att få springa en hinderbana, lite som Tough Viking – men kanske en light-version? Och så dyker det här hindret upp framför mig:

Vandringsleden jag följer leder alltså över en sjö till en ö med hjälp av en dragflotte ↓

På bryggan fanns en lapp, på finska, men jag insåg att det här var någon sorts lösning för att på egenhand kunna ta sig över sjön. I vattnet paddlade två kajaker så jag passade på att dubbelkolla med dem och de bekräftade min teori. Så det var bara att börja dra i repet, flotten som befann sig på andra sidan vid ön skulle över till min sida, och sen skulle jag tillbaka med den. Och på andra sidan ön? Där fanns ytterligare en flotte som skulle ta mig tillbaka till fastlandet och vandringsleden.

Riktigt bra överkroppsträning, bra komplement till promenaden, faktiskt.

Jag var imponerad av den här fiffiga lösningen, något så smart och simpelt som gör det möjligt att förflytta oss över vattnet.

Ön i Sahajärvi var supermysig och helt klart värd besöket, hit kommer jag gärna tillbaka med lite sällskap och picknick. Och det var jag inte ensam om att tycka, den var nämligen ganska populär, så vid dragflotte nummer 2 fick jag hjälp av en hel familj som var påväg hem.

Så min lilla skogsvandring slutade i ett totalt 4 timmars äventyr och cirka 13 kilometer. Jag kom hem med trötta ben och trötta fötter, men sådär fylld med energi som man bara kan bli av naturen.

Och på kvällen, efter en sån där magisk sommar-solnedgång, fick jag se en uggla på hustaket. Så då kändes livet ganska fulländat.



Reseförälskad tjugofemåring som vuxit upp i svenska Lappland och efter flera år utomlands i olika länder av en slump hamnade i Finlands huvudstad Helsingfors.


24 kommentarer
  1. Åh vad Härligt! Här snöar det ???? längtar till vandringar i naturen utan snö ???? vad vacker natur det var där! En pärla ????

  2. Vilken fantastisk vandring! Nästa gång jag kommer till Finland tycker jag att vi åker dit :)

  3. Åh, det är så härligt att vandra i finländsk skog och mark! Eller ja, vill gärna spendera tid i naturen där jag befinner mig :) Till och med i Australien bland giftspindlar och ormar ;)

  4. Åh vad härligt! Även om jag har väldigt svårt att förstå folk som är ute och vandrar utan hund :)

      1. Nej nej, inte alls, mera att bara gå, utan hundsällskap :) Fast det är kanske bara hundägare som resonerar så ;)

        1. Aaah då förstår jag. Haha, det är ett väldigt härligt sätt att uppleva naturen och få motion ;) Däremot avundas jag hundägare som har en anledning att promenera så ofta!

    1. Det är jättefint där borta – och jaa, jag undrar om man kan hitta sånna på fler ställen måntro ;)

    1. Jaaa, precis! Jag vill ha mer sånt. Skulle underlätta att äga en bil för dessa vardagsäventyr.

  5. Men superhärlig tur. Alla såndära små öar känns alltid som urskog på nått vis. Såg dock en skräckis/ äventyr (vet inte hur jag ska def) från Norge om just en sån ö och är efter det lite rädd. Haha. Man ska inte se skräckisar. Det bor ett odjur i vattnet så rent generellt skulle just flotten vara det värsta. Haha

    1. Haha guud, det är just därför jag håller mig borta från alla typer av skräckisar!!! Och jag är redan rädd för allt som gömmer sig i vattnet (fiskarna alltså) så det lät verkligen inte som en film för mig. Tackolov var det mycket folk på den här ön så du hade nog känt dig trygg i alla fall, hehe.

  6. Vad kuul med dragflotte! Har inte sett eller hört talas om det förut. Älskar vandringsleder och önskar att jag kunde ta mej dit, synd bara att jag befinner mej i fel ende av landet :D

    1. Tack Julia för din kommentar!

      Jaa visst var det en härlig uppfinning?? :) Ah typiskt, men ni har säkert ett par fina nationalparker där upp också, eller?

      1. Faktist! Jo absolut, det finns nog en hel del fint i Österbotten – både korta och långa vandringsleder. Inte direkt någon nationalpark här nära, men har varit till Salamajärvi en bit bort, också riktigt fint. Bor alltså i Vasa, fick det kanske att låta som att jag bor längre norrut :D

        1. Ja just det, jag har varit inne på din blogg tidigare så det visste jag ju. Men jag tänker nog alltid att Vasa ligger mycket högre upp än vad det gör. Till riktiga Lappland har ju även ni en bit kvar ;) Men man får ta vara på den natur som finns nära :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *