Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut.

Höstens första dag. Ett paraply som skyddade mig från regnet, våta gator som blötte ner mina sommarskor, Winnerbäck i öronen. Alla skyndade vi fram på trottoarerna medan vinden slet tag i våra paraplyer och vi mindes värmen som försvann över en natt. Det var en fin augustimånad och september lika så. Så mycket att känna lycka över, så mycket att vara tacksam inför.

Men det är inte alltid så det känns.

Ibland hamnar man sittandes på ett trägolv i en lägenhet på femte våningen, stirrandes på ingenting. Med inga känslor i kroppen förutom möjligtvis uppgivenhet, tomhet och något som liknar väldigt mycket de gråa och tunga regnmolnen. Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut. Från någonstans kommer stressen och ångesten, och så byter de liksom av varandra där den ena känslan avtar. Stress. Ångest. Stress. Ångest. Så går det runt.

Varför mår jag såhär? Hur länge kommer jag göra det? Vad ska jag göra åt det?

Jag är inte ensam.
Och det går över.

9 Kommentarer

  1. Jessika
    23 september, 2014 / 19:14

    Tänkte kommentera det sista du skrev: du vet att du inte är ensam Jennifer, vi är många som mår såhär ibland. Du vet att du alltid kan höra av dig om du vill dela tankarna med en fellow ångestfylld brud <3 Du är amazing, snart får du rätsida med ångest och stress :)

  2. Johanna
    23 september, 2014 / 19:39

    Kram! Du är inte ensam <3

  3. 23 september, 2014 / 20:12

    Hemskt att du mår såhär, men sen är det som du frågar.. Vad ska jag göra åt det?
    Söka upp hjälp, så att du kan klara av det när det kommer. Snälla, ignorera inte kroppens signaler på att att den behöver hjälp, den behöver förändring. Jag förlorade en vän (min bästa vän) till självmord för att hon inte klarade av ångesten och depressionen. Fan att hon inte kunde fatta vilka som lider kvar här på jorden efter att hon lämnat oss. Sök hjälp, skäms inte, sök hjälp, prata av dig med en proffesionell och kunnig, skit i tabletter och sånt om du kan (lyckopiller) satsa på att lära dig att handskas med det hela.

    Lycka till och hoppas för Guds skull att du snart får hjälp och mår bättre.

    • jennifer
      Författare
      3 oktober, 2014 / 09:45

      Tack <3

  4. mami dear
    23 september, 2014 / 21:11

    Tårar kan vara som en ventil som släpper ut kroppens spänningar. Fler borde gråta och prata istället för att hålla ”det” inom sig. /kram kram älskade gumman

  5. Madelene Hansson
    24 september, 2014 / 08:21

    Känner precis så ofta. Ångestpåslaget av minsta lilla sak som inte går som man tänkt. Behovet av att planera sönder saker så man känner att man har kontroll, att inte kunna leva i nuet, alltid planera och tänka tänk om.

    Men vet du? Man kan tycka att ens problem är små för att det finns dem som har det värre. Men jag ska gå i terapi, i ett helt år. Lära mig att tycka om mig, behandla mig som jag behandlar andra, lära mig att känna att jag duger och att jag inte är min prestation. Kanske finns det där du bor också? Det är studentpsykologmottagning via universitetet. Värt att kolla upp i alla fall!

    Kram
    Madde

    • jennifer
      Författare
      3 oktober, 2014 / 09:45

      Tack Madelene <3
      Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?