• Den första kärleken, slutet.

    Del 1 – En valborg och början på den första kärleken.
    Del 2 – Den första kärleken, fortsättningen.  

    Den första kärleken – del 3

    Jag överlevde de första veckorna. Han var i Stockholm och jag var omgiven av urfina vänner, kvar hemma i Gällivare. Vi smsade och pratade i telefon. I juli skulle jag åka på språkresa tre veckor genom hela USA. Innan det skulle jag spendera natten på Arlanda, så han kom ut dit och mötte upp mig. Smugglade in honom både till hotellrum och frukost. Nästa morgon blev jag sen till samlingen med min USA-grupp, vi skyndade oss in på flygplatsen och det blev ett jättesnabbt hejdå. Det blev de sista orden, och sista kramen, för ett långt tag – men inte de sista någonsin.

    första kärleken
    Jag den våren, 2009.

    Några dagar in på min resa hittade jag hans armband i min ryggsäck. Jag minns hur vi hade letat det på morgonen på hotellet men inte hittat det. Idag ligger det i en av mina skokartongs-minneslådor.

    Jag var borta och vi hördes inte. Han var utomlands när jag kom hem och hörde aldrig av sig när han kom hem. Förrän några månader senare. MÅNADER! Jag minns ärligt talat inte hur ont det gjorde i hjärtat, men jag var glad när han äntligen hörde av sig. Men lite douchigt var det inser jag nu i efterhand, han sa att han tänkte att det var bäst så. Och visst, det var det förmodligen.

    Nästa år var det jag som tog studenten. Det var 2010 och fredags- eller lördagskväll. Vi hade precis kommit hem från Kreta, jag och mina tjejkompisar. Jag drog med mig en av tjejerna, bytte snabbt om och gick ner till krogen. Han var nämligen på besök och jag hade ju inte sett honom sedan . Vi träffades i vimlet och jag ramlade runt i mina klackar när han tog tag i mig och drog med mig på dansgolvet.kärlekshistorier
    Högra bilden på Kreta och vänstra bilden är jag den kvällen vi kom hem, året 2010.

    Samma sak hände ytterligare ett år senare. Vi träffades igen. Och inte förrän förra våren (2013…!!) kunde jag släppa honom på riktigt. Jag hörde av mig till honom och insåg att där fanns inget att hämta.

    Det finns de som är för stolta att höra av sig. Men det är ett råd jag valt att lyssna på, ta itu med dina hjärnspöken annars kan de ligga kvar där i fler år än vad som är nödvändigt. Det hade gått fyra år men jag tänkte fortfarande tänk om… Ända tills jag faktiskt hörde av mig och insåg att, nej det finns inga tänk om och det är dags att gå vidare från det gamla.

    Och det var det hörni, det var en vacker vår, en vacker första kärlek.


    Här kan du läsa fler inlägg som jag skrivit på temat kärlek: texter och kärlek.

    Följ:
    Jennifer Sandström
    Jennifer Sandström

    En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

    8 Kommentarer

    1. Sofie
      20 juli, 2014 / 19:25

      åh, så himla fint! och åh vad jag behövde läsa det här! själv sitter jag med en två år gammal fling i huvudet och vägrar inse att det kanske inte blir något för det finns ändå ett hopp att något ska kunna växa fram om ett år när vi bor i samma land igen (vilket vi aldrig gjort sedan vi träffades, förutom på somrarna).
      Nåväl, den som lever får se men jag är avis på känslan att ha släppt något helt!

      Kram på dig o lycka till med framtida äventyr och kärlekar! :)

      • jennifer
        Författare
        24 juli, 2014 / 20:46

        Glad jag blir av dina ord. Och ja, en fling kan vara jobbig – särskilt under de omständigheterna. Jag hoppas det löser sig på bästa möjliga sätt <333

    2. Johanna
      20 juli, 2014 / 22:14

      Sååå rätt det där med hjärnspöken!! Man är skyldig sig själv att konfrontera dem…för man är värd bättre än att gå runt med hjärnspöken. Man är värd att gå vidare.

      • jennifer
        Författare
        24 juli, 2014 / 20:47

        Jaaa antingen konfronterar man dem eller släpper dem – det är ingen idé att gå runt och bära på sådant :)

    3. 21 juli, 2014 / 18:35

      Vilken fin historia du har delat med mig! Och håller med det här med ”tänk om”. Sjukt onödigt egentligen!

      Kramis!

      • jennifer
        Författare
        24 juli, 2014 / 21:22

        Tack Tina… <3 Kram!

    4. 30 mars, 2015 / 21:58

      Åh, så himla bra slut att du liksom bara hörde av dig. Borde jag också göra med en typ.

      • jennifer
        Författare
        31 mars, 2015 / 22:02

        Men GÖR DET Ida! Vad har du att förlora?

    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Söker du efter något?