skilsmässor är inte sorgliga utan naturliga

Vi träffar någon och vi tror att det ska vara vi livet ut. Vi kan vara sjutton, tjugofem, trettiosex eller femtiotvå. Det känns rätt, det känns helt underbart! Vi gifter oss och det går bra. För ett tag, i några år eller kanske väldigt många år. Men vi förändras hela tiden, vi utvecklas och livet lär oss saker vi inte visste innan. Kanske går våra utvecklingar lite olika spår och plötsligt kanske det inte borde vara vi längre. Jag tycker ju om att göra det här och du gillar ju det där och vi bråkar ju väldigt ofta om någonting, om ingenting.  Och inte är vi särskilt lyckliga, vi bara är.

Att skilja sig är inte en sorg, det är inte ett misslyckande. Att skilja sig kan vara att vara stark, att ta sitt förnuft till fånga och inse att jag kanske måste gå en annan väg i livet nu, en väg som gör mig lycklig. Att vi ska vara ett och samma par livet ut är ett religiöst påfund och jag låter det säga sig självt. Förr i tiden skiljde man sig inte, det var inte ett alternativ. Tror ni paren var lyckligare? Såklart inte. Och givetvis förekom otrohet, svek och bråk även då. Men att skilja sig vara en skam, så man bet ihop och ”kämpade”, till vilket pris?

Jag kanske träffar någon som är min drömprins idag och vi kanske lever många lyckliga år ihop. Sen kanske livet formar oss så att vi behöver gå skilda vägar och skulle vi inte kunna se det som något vackert? Att vi delat så mycket tillsammans och nu får chansen att uppleva ännu mer av livet. Varför ska man fastna i en tråkig och grå vardag? Varför ska man kämpa för något som inte tycks vara värt att kämpa för? Jag tror många stannar med sina partners bara på grund av tryggheten i att ha någon där, att inte behöva vara ensam. Men jag är inte rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att jag skulle tillåta mig själv att stanna i en situation där jag inte är 100% lycklig.

Vi behöver inte ta allting så hårt och seriöst, skapa kärlek, inte krig. Var inte elaka mot varandra och kom ihåg att respektera varandra! Gå inte någon bakom ryggen, var ärliga. Kommunikation är något bland det viktigaste ett förhållande bygger på. Prata om saker. Se varandra. Och misslyckas ni med det, våga gå skilda vägar. Varför ska vi leva tillsammans med någon vi inte passar ihop med längre – bara för att någon en gång i tiden uppfann ”tills döden skiljer oss åt”? Lev för stunden, älskar du någon idag, ge allt. Blir du dumpad så tar du dig själv samman och går vidare, för livet går vidare i vilket fall.

Jag tror på kärleken och tvåsamheten, men jag tror inte att vi nödvändigtvis måste tillbringa hela våra liv med en och samma partner!

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?