Vad min familj tycker om min livsstil

Hur ser din familj på att du valt att leva ett… hmm.. mindre ”slå-sig-ner-på-en-och-samma-plats”-liv?

Fick den här frågan i en kommentar av Anna och tyckte det var en väldigt intressant tanke som jag tänkte reflektera lite över här i bloggen. För det första, valt och valt – det har liksom bara blivit som det blivit och egentligen är det väl en rätt temporär livsstil det här med att flytta runt från plats till plats under kortare perioder. Jag har aldrig haft någon plan, aldrig tänkt ‘nu ska jag lämna Sverige på obestämd tid'. Utan jag följer med dit vindarna tar mig och än så länge har det fungerat bra. Just nu får jag liksom svindel av tanken att man skulle ta sig an ett projekt eller ge sig in i något som varar längre än 6 månader?? Jag har levt i så många 6 månaders-perioder att det känns som om det är så livet ska vara uppbyggt.

Jag misstänker dock att det är en fas, en dag kommer jag på riktigt behöva lugnet och tryggheten i ett hem. Och tills dess är det lika bra att hoppa runt omkring i världen, prova på olika saker och passa på att se och uppleva så mycket som möjligt.

För att återgå till själva frågan så har jag knappt reflekterat över min familjs åsikter över min flängande livsstil. De har alltid stöttat mig i allt jag gjort och från den dagen jag blev ‘vuxen' (även om det nu inte skedde över en natt) har de litat på mina beslut till 100% och låtit mig fatta de besluten. De är såklart att de känner sig tryggare och lugnare nu när jag är i Finland jämfört med Indien – men de döljer oron bra och låter mig utforska och lära mig på egen hand. De är dessutom löjligt stolta över allt jag gör, precis så som föräldrar ska vara.

Pappa och jag på Island 2008. Mamma och jag på Kreta 2006.

Tacksamheten jag känner inför mina föräldrar är obeskrivlig. Och det bästa med att vara lite närmare hemma (och inte i Kanada eller på Nya Zeeland) är att de gärna kommer och hälsar på! Mamma kom till Indien, pappa till Tyskland två gånger och nu kommer mamma och mormor hit om ett par veckor.

De hoppas nog att jag kommer bosätta mig i Sverige framöver eller åtminstone inom räckhåll. Så om jag skulle fortsätta den här livsstilen i många år till eller vilja åka ännu längre bort (eller då barn blir aktuellt som Anna själv nämnde), då finns nog en risk att deras åsikter skulle ändras en aning. Men som barn och dotter vill man ju vara nära sina päron – så de är ju ömsesidiga känslor!!

Exakt såhär såg jag ut den där dagen i augusti 2010 när jag flyttade hemifrån och pappa körde ner mig från Gällivare till Jönköping. Rödhårig och +10kg. Nervös och skräckslagen men också enormt förväntansfull att äntligen få se något annat än Gällivare!