Fotokurs på distans

En anledning till att jag åkte raka vägen från Paris till Stockholm förra veckan var för att delta på första träffen på fotokursen som jag börjat! Det är en fotokurs helt på distans, förutom en träff vid starten och en träff när kursen når sitt slut.

Det var på fredag eftermiddag som jag åkte ut till Sigtuna som ligger norr om Stockholm. Här finns nämligen Sigtuna Folkhögskola som är den skola som håller i utbildningen i foto på distans. Foto distans-kursen går ett helår och studietakten är 50%. Jag tror att det kommer bli en bra grej för att hålla fotandet vid liv under vintern och även när jag inte är på resa. Hoppas också på att lära mig allt om kameran och vara mer bekväm i att fota i till exempel rörelse och mörker. Just nu fotar jag mest när det är bra ljus och stilla objekt, och ja, det kan ju bli lite begränsande.

Och lite såhär skulle man kunna säga om kursen: bybye till super-autoknappen! Sen jag köpte min kamera i vintras har jag visserligen läst lite fotoböcker och gått en privat fotokurs (som lärde mig massor), men jag har ändå återvänt till min autoknapp på kameran. För det ÄR komplicerat med kamerans teknik och det är inte något man lär sig liksom över en natt. Så med all denna förkunskap kändes det hur bra som helst att påbörja denna kurs som går igenom väldigt mycket av grunderna. Jag tror det kommer bli djupinlärning denna gång – och kanske kommer det göra gott för mitt fotande?

Min kamera: Lumix GF7

Jag måste också nämna en sak: min lilla Lumix, den här lilla och sjukt smidiga kameran, han fick så oförskämt mycket kärlek. Fotoläraren pratade om den med avund och sen ville typ alla i klassen som hade äldre och större systemkameror också införskaffa en liknande.

Sanningen är att en liten modell, micro four thirds-format som de så vackert heter, levererar precis lika bra bilder som vilken annan systemkamera som helst. Och när jag förstod detta har jag plötsligt svårt att förstå att många bloggare och resenärer släpar runt på (nya) klumpiga Nikons och Canons, när det finns så mycket mindre och smidigare kameror? Vi pratade lite om att det dock fortfarande är mycket en prestige-grej, desto större kamera ju proffsigare ser du ju ut att vara… ;)

Folkhögskolor är förresten en himla mysig grej verkar det som. Skolan låg på en vacker och lugn plats (nästa gång måste jag utforska Sigtuna närmare, vilken fin liten stad!) och erbjöd alltid vegetariskt och även veganska alternativ till måltiderna.

De hade även massor av fina blommor och växter. Jag såg bland annat en ökenstjärna (googla, de ser ganska lustiga ut) som verkade vara hur gammal som helst – jag har nämligen nyligen köpt hem 2 små ökenstjärnor och hoppas på att få se dem växa sig stora!

Det här med fotokurs blir ett roligt och spännande projekt under denna höst och kommande vår!

Att hitta tillbaka till kärleken för något man älskar

Jag visste inte att det skulle ta 5 år. Jag tänkte faktiskt aldrig att jag kanske skulle hitta tillbaka till den där kärleken igen. Det var ju inte något jag egentligen sörjde eller saknade. Men nu har det gått 5 år och jag kan ärligt talat säga att det var längesen jag var såhär exalterad över något. Så exalterad som jag var över att få hämta min nya kamera som jag köpte i veckan.

Snart är mina iPhone-foton ett minne blott (eller kanske inte helt…) Denna bild är i alla fall tagen med min nya lilla lovely Lumix! 

Från systemkamera till endast iPhone-bilder

När det kommer till kreativitet och skapande är det viktigt att lyssna till vad man verkligen känner. Den där sommaren 2012 var jag så evinnerligt trött på att släpa runt på min tunga systemkamera som jag kunde cirka noll inställningar på. Jag var så trött på att behöva plugga i en sladd för att föra över bilderna till datorn innan jag kunde publicera dem någonstans eller blogga om dem. Att lära mig redigera var jag inte heller särskilt intresserad av. Allting tog för lång tid och det tog tid som jag inte var intresserad av att spendera. Jag såg inte värdet i att ta riktigt bra foton, jag ville ju bara dokumentera mitt liv som hände där och då och struntade nästan fullständigt i kvalitén på dessa.

Så när jag kom hem från Kanada och packade om väskan för att bege mig till Nya Zeeland, tog jag faktiskt ett beslut och lämnade kameran hemma. Jag åkte alltså till världens kanske vackraste land, utan kamera. Detta till trots var det en av mina finaste tider i livet, något som dokumenterades med en iPhone 4:a – och i hjärtat.

Dags att plocka upp fotograferandet igen

Inte visste jag då att jag skulle utveckla mitt bloggande så pass mycket att jag faktiskt en dag skulle känna att nu – nu är det dags. Dags på ett personligt plan men också för ett steg i att förbättra mitt bloggande. Och jag kände det bara inom mig efter den där helgen i Åre där inspirationen frodades, att nu var det dags att låta fotointresset få väckas till liv, så små fotofrön som jag tänker ta hand om och låta växa och kanske en dag också få se blomstra.

För att det känns kul och för att jag vill det. 

Sjukt exalterad över att ta självporträtt med Lumixen. Med förhandsgranskning och möjligheten att ställa in fokus och ta bilden med en app i telefonen!! Dock lite missnöjd med den ”gula” bakgrunden pga lamporna och att fokuset blev på min axel.

Min nya kamera (Lumix GF7) kostade runt 5000 kronor. Det är mycket pengar. Det är lika mycket som jag la ut för min iPhone här innan jul. Men sen så handlar jag ju inte dyra hudvårdsprodukter, smink och försöker begränsa min shopping till sånt jag behöver snarare än sånt jag skulle vilja ha. Och nu behövde jag faktiskt en kamera.

Gick runt här hemma och fotade allt spännande jag kom över. Den här lilla elefanten i marmor som jag fick med mig från Indien och staden där Taj Mahal ligger, gjorde ju sig ganska bra på bild genom 25 mm-objektivet. 

Minnen från min systemkamera

Även om jag inte fotat med en kamera på flera år och inte kan mycket om varken ISO eller bländare, och nyligen lärt mig om basic saker som ”tredjedelsregeln” och de magiska rutorna, så gillar jag att komponera ihop foton. Och ärligt talat, det är en stor del i det hela – det spelar liksom ingen roll hur bra kamera du har eller hur rätt inställningarna är, om du misslyckas med att komponera ihop bilden. Detta är något jag insett först på senare tid och som jag kanske önskat att någon talade om för mig när jag var 16 år och ”ville ha en systemkamera” – och också fick en, minns den dagen så tydligt när jag och pappa gick in i butiken och kom ut en systemkamera rikare.

IMG_0001

Första bilden med systemkameran från Canon sommaren 2008, som de tog på mig och pappa i butiken när vi köpte den. Världsbra pappa och bortskämd snorunge! ♥

Och jag är säker på att min Lumix, som är så mycket mindre, lättare och smidigare (med uppfällbar skärm, wifi osv) kommer fylla ett bättre behov än det selfie-behovet som fanns som 16-åring ;)

IMG_0045

En av de första selfies som knäpptes med min Canon, jag 16 år.

Jag är dock sjukt tacksam mina föräldrar som alltid låtit mig leva ut min kreativitet, alltifrån när jag som 12-åring fick måla om mitt rum alldeles själv eller som här när jag ville ha riktig kamera. Något gott, utöver alla selfies, gjorde det säkert för mitt fotograferande. Och nu ser jag fram emot att utforska fotograferandets värld, lära mig mer om kamerainställningar och redigering, samt att förbättras som fotograf!


Hur ser ditt fotointresse ut?

Äger du en ”riktig” kamera? Redigerar du bilderna i ett professionellt program?