Som att klä av sig offentligt, varje dag.

Ibland slår det mig hur naket det här är. Som att klä av sig offentligt, för vänner, bekanta och okända. Varje dag. Och som att göra det i blindo, med döva öron.

Jag blottar kanske inte min kropp, men jag blottar mitt innersta. Jag delar inte bara med mig av mina upplevelser och mina tankar, utan även mitt hjärta. Så sårbar blir man, när man öppnar upp sig och delar med sig. Människor, ni, läser, tolkar och dömer. Vi dömer alla, alltid, om än inte alltid negativt så skapar vi oss en uppfattning. Och ibland skrämmer det mig.

Det är lite särskilt jobbigt när man träffar nya människor, man vet inte vart man har varandra och plötsligt vet de allt om hur jag tänker och vem jag är! Nåja inte allt, men ni fattar galoppen. Och mina föräldrar vet nog mer om mig än de någonsin skulle kunna ha vetat om det inte vore för bloggen, jösses.

Samtidigt tror jag att det stärker mig och om det inte gör det så är det värt allt i alla fall. För utan mitt skrivande, min blogg, så vet jag inte riktigt vem jag hade varit idag. Som jag sagt förut, det är liksom en del av den jag är. Och jag vet att det finns några av er som uppskattar det jag skriver och det gör det också så himla värt det!