Skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig.

Idag susade jag på min cykel nerför en lång och brant backe. Vinden fångade mitt hår och solen värmde liksom sommar-varmt på min kropp. Jag ville stanna och ta en bild av det vackra, av sommarkänslan som svept in över staden och lyckan som låg i luften. Men medan jag såg mig omkring efter det där vackra fotot som skulle kunna bli, insåg jag att det vackra inte fanns runt mig, men inuti i mig. Det går inte att fotografera den där känslan i bröstet. Fjärilarna i magen kan inte fångas på bild. Allt det där man känner inombords gör sig knappt rättvist när det återberättas. Trots det, gör jag nu ett tappert försök.

I mina öron hördes tonerna av en snabb låt, allting var magiskt och jag var oändlig och odödlig. Egentligen inte odödlig, men inte rädd för något precis så som när “skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig”-känslan infinner sig.

Vad rörde sig i mina tankar när dessa euforiska känslor tog över min kropp och mitt sinne? Jo, där rörde sig tankar om en uppsats som gått in i sin slutfas och en examen som snart ska få tas. Där rörde sig tankar om att en svensk sommar är en väldigt fin sommar och att en månad av den kan vara tillräckligt för att fylla min kvot av hur mycket svensk sommar man egentligen behöver. Där rörde sig tankar om att jag snart börjar på ett spännande företag och får använda min kreativitet och för första gången i mitt liv göra saker som på riktigt.

Och det här var egentligen ett väldigt långt inlägg för att säga att man är väldigt glad och sådär. Men så blir det ibland, när tankarna svävar iväg och händerna rör sig fritt över tangenterna.