Sårbarheten i att vara så utelämnande.

Och så går det några dagar ibland, dagar där orden i mitt huvud inte formas till meningar som måste få sättas till skrift. Jag har funderat en hel del de senaste dagarna, och skrivit desto mindre. Livet har varit lugnt och upptaget på samma gång. Jag har stannat av och hämtat andan, samtidigt som det känts som om någonting kvävt mig. Något som hunnit formas i mina tankar dock, är en idé till den roman jag alltid vetat att jag en dag kommer att skriva. Be careful what you wish for har varit lite mitt mantra den senaste tiden. För det är ofta så, vi får det vi vill ha, om vi ber om det med största möjliga ödmjukhet. (Det kan vi prata mer om en annan dag, jag förstår om ni har en annan syn på det hela, men jag talar bara utifrån erfarenhet.) Högst upp på min lista står dock; att aldrig någonsin låta en annan människa påverka mig negativt. Men det är svårt, jag lyssnar för mycket till andras ord. Någon säger något i välmening, men det är så enkelt att man ser det lite fel och då är det kört. Vi kommer inte kunna tillfredsställa alla, och alla kommer inte att tillfredsställa oss. När vi inser det, då tror jag vi kan finna något sorts inre lugn och trygghet. Tryggheten i att alltid lita på sig själv och sin egna världsbild. Och nu blir det bara massa blaj, för jag var tvungen att skriva men jag tassar runt det som ligger under mitt skinn. Jag har klätt av mig nog, jag vill inte visa mig naken längre. Även om jag jobbar med att inte beröras av era dömande blickar och tankar, så är jag inte där än. Så mycket av mitt inre som ni får ta del av, saker, ord, tankar och händelser som aldrig skulle passera min mun i vanliga fall. Man är sårbar, när man är så utelämnande i ord som är så enkla att forma till en text för att sedan genom en enkel knapptryckning trycka på publicera och vips så är det där. Det är värt det, tänker jag. Och allt det jag gör idag, kommer mitt framtida jag att tacka mig för, någonstans vet jag det.