På molnen.
Är 22 år gammal. Bor i Tyskland sedan februari. Har livskriser minst varannan månad eller oftare. Har också massor med drömmar men inga framtidsplaner. Drömmer ungefär lika många drömmar på dagarna som nätterna. Och kliver ibland in i en drömvärld och blir helt paralyserad. Booooooh. Tycker kärlek är viktigt, men tror (sedan alldeles nyligen) att kanske inte att en drömprins är livsnödvändigt. Seriell monogami som det så vackert kallas, kanske är det så vi ska leva. Vill helst göra något betydelsefullt, men jobbar just nu med internet. Och det har visserligen sin mening det också. Men jag räddar inga liv och det vill jag nog förresten inte riktigt göra heller. Att inspirera har alltid lockat mig, men det kan man ju göra vilket jobb man än har. Jag vill vara impulsiv och fri. Jag vill skriva. Jag vill upptäcka världen. Och vet ni? Det är faktiskt precis vad jag gör just nu.
11 svar
Jag vet så väl vad du går igenom för jag går igenom det själv. Jag vet ju inte exakt hur du känner men jag känner att ena sekunden har jag världen framför mina fötter, jag känner stort hopp och tillit inför framtiden och kan knappt tänka mig vilka äventyr som väntar. Andra sekunden så sjunker jag, jag tycker allting känns hopplöst, som om det inte är värt att leva, som om allt är jobbigt och som om allting har drabbat mig. Och så går det så om och om igen. Och så påminner jag mig om att det värsta är över och sedan går det in i samma känslospår igen. Haha man känner sig alldeles hopplös. Men det är verkligen inte lätt att hitta sin plats i världen, särskilt inte när man inte vet vad det är man letar efter. Ibland undrar man om det är värt det att leva. Det känns som om alla motgångar verkligen har varit tuffa och varje gång har man rest sig upp och sagt till sig själv ” Du klarar det här, belöningen kommer snart!” Men så kommer ingen belöning och man står där ensam kvar på perrongen tittandes efter tåget som gått. Ensam. Och så ska man resa sig igen. Hur många gånger har man inte rest sig egentligen? Hur många gånger har man inte uppmanat sig själv att fortsätta vidare och kravla sig upp? Ibland vill man bara ge upp fast tyvärr funkar ju inte livet så. Man vill liksom bara pausa men sedan kommer man på att livet ändå är en dimma som man inte ser klart igenom ändå. Den där jävla dimman ljusnar liksom inte.
K, kram kram kram till dig <3
Jag är inte säker på att vi går igenom exakt samma sak, bloggen har inte riktigt fått hela bilden osv. Men som sagt, när hjärtan krossas gör det alltid ont. Och jag önskar att du snart ser ut ur dimman, tro mig, livet finns där framför oss och det väntar på oss! <3
Jag tror inte heller att vi pratar om samma sak. Jag har inte fått mitt hjärta krossat av en man. Är du inte ihop med din kille längre? Har du träffat en ny? All tröst till dig och ditt hjärta!
Åh okej. Då hoppas jag att vad det än är att det blir bättre igen ❤️
Såg inte vilket inlägg du kommenterat på – var nog därför jag missförstod dig.
Är det med jobb och så du menar? Alltså vad man gör och vart man är i livet?
<3
Yes precis. Med jobb, verkligheten, framtiden och allting sådant. För mig har det kännts som ett ekorrhjul och en enda jobbig veva men jag tror att det börjar lätta lite nu. Men när jag läste ditt inlägg var jag bara tvungen att spy lite mer spya över det haha. Känner du också så? :)
Det är okej, spy på ;) Alltid skönt att ventilera! Hm, jag känner nog inte riktigt så – jag menar allt jag gjort de senaste åren har ju varit och är fortfarande temporärt, så upplever inget ekorrhjul. Utan snarare bara dippar ibland om att, jagvetintevadjagvill osv. Har du något du drömmer om att göra? Det man gör nu kan ju vara små steg på vägen dit.
Känner igen mig i så mycket du skriver. Kom nyss hem från Tyskland efter ha jobbat med marknadsföring under en period. Kände precis som du att jag inte “räddade” några liv där och till slut blev jag ganska trött på att skriva produktbeskrivningar på löpande band.
Ena dagen kan jag vara så säker på vad jag vill göra och nästa dag är jag velig igen. Men jag antar att det är en period i livet och när man blir äldre kommer man säkert romantisera den här tiden och tänka på hur spännande ens liv var och på alla möjligheter som låg framför en. Jag tror det blir bättre med tiden och man blir mer säker på vad det är man vill ägna sig åt, helhjärtat.
Hej och välkommen – kul med en ny bloggläsare!
Vart i Tyskland var du?? Och ja, det är de tankarna jag återkommer till när jag bekymrar mig över livet just nu – att jag med all säkerhet kommer se tillbaka på den här tiden och vilja slungas tillbaka dit!
Och får jag fråga, vad gör du nu hemma i Sverige igen? :)
Jag bodde och praktiserade i Berlin. Härlig stad på många olika sätt. Hur lång tid har du kvar på din praktik och har du några planer sen? Eller tar du det lite som det kommer?
Jag kom tillbaka eftersom jag ska sommarjobba på en tidning, har läst journalistik. Sen får jag se, är ganska svårt att få ett fast jobb som journalist, men det löser sig säkert på något sätt.
Åhnej så kul! Jag hade planer på journalist innan jag började min utbildning. Lycka till med sommarjobbet – du verkar ha en bra inställning, att det löser sig – det gör det garanterat :)
Man hör mycket bra om Berlin ja. Det jag älskar med München förutom att det ligger nära många andra länder är att de ligger så nära bergen också. Jag har mitt internship här till augusti. Och efter det är det blankt. Ingen plan utan mest förvirrad tankar som snurrar i huvudet om framtiden. Så ja, jag tar det som det kommer ;)