Otippad inspiratör

Jag har märkt att i takt med att man utvecklas, lär sig nya saker, och kanske till och med ändrar världsbild lite grann, så byts också ens förebilder ut. I mellandagarna såg jag alla Ingmar Bergman-dokumentärer och kände hur jag fann det, eller ja honom, inspirerande. Kanske inte allt denna man var, men delar.

I måndags klev jag på tåget och snubblade över en intervju med Fredrik Lindström i tågtidningen. Han och jag hamnade på samma färja förra vintern på väg från Åland, vi utbytte några ord och jag fick chans att se hans show senare i Helsingfors. Och ja, jag tycker typ allt han pratar om är behagligt att lyssna på. T.ex. På spåret som jag såg häromveckan hemma hos mamma eller hans nya show Helt lyriskt. 

Och när jag läste den här tidningsintervjun kunde jag inspireras av mycket.

Jag vet att jag är rakt på sak, har dåligt tålamod och är ganska bekväm. Ibland är det jättebra, ibland måste man försöka att inte låta en egenskap ta över. Och jag har antagligen massvis av fler brister som jag inte ens vet om ännu.

Här kände jag plötsligt att det finns hopp. Jag är så galet mörkrädd när jag är ensam. Eller snarare över att vara ensam hemma, när det är mörkt. Ju större och äldre hus, desto värre.

Fler som känner igen sig?

Och detta, så intressant mer än inspirerande kanske.

Jag gillar också sättet de pratar på. Och två författare som inspirerar mig är Bodil Malmsten och Lena Andersson (intervjuad i senaste Skriva-tidningen). Även Jonas Gardell har mycket vettigt att säga (han var i Skavlan igår) och kan formulera sig så himla vackert. Se serien De dagar som blommorna blommar – den är fantastisk, berörande.

Och ni vet när man sådär känner att bara fortsätt prata – jag kan lyssna på allt du säger. Så känner jag lite med alla de här.