och vår lilla kärlekshistoria som faktiskt var, var väldigt fin

För ett tag sedan dejtade jag en kille som var hur fin som helst. Han fick det att pirra i min mage och fick mig att le. Jag älskade att umgås med honom och blev väldigt smickrad av de komplimanger han gav mig. Vi hade kul ihop och jag gillade honom, och det är väl det som räknas, eller hur?

Men that's it liksom. Han var inte mina drömmars prins som kom ridande på sin vita häst, han var bara en asgo kille som var en del av mitt liv ett tag. Som tog upp all min hjärnkapacitet för någon månad och vars läppar jag aldrig ville sluta kyssa. Men vi ville nog inte ha varandra mer än så. Vi sågs inte jätteofta och jag vet inte om det var vi som inte ville nog mycket eller om det var livet som kämpade emot oss (jag menar, omständigheterna var ju inte optimala). Egentligen spelar det ingen roll, för vår lilla kärlekshistoria som faktiskt var, var väldigt fin. En dag berättar jag kanske alltihop för er, om hur vi träffades, om platser han visade mig och vad jag lärde honom. Jag har det såklart nedskrivet någonstans, för annars hade jag glömt det för längesen. Och jag tycker det är fint att skriva ned känslor, så kan man läsa dem igen och minnas tillbaka. Minnas hur fint ditt leende faktiskt var, för det hade jag nästan glömt.

Och kanske google translate:ar han, du, allt det här just nu, det var väldigt gulligt, att han läste min blogg varje kväll och sa att han gillade mitt sätt att skriva, även om det var genom google translate han läste det.