FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Obefogad ångest och tårar som bara kommer.
Ångest. Eller vad man vill kalla det, depression? Mental breakdown? Det spelar ingen större roll. Ni kanske vet vad jag pratar om? Det yttrar sig väldigt individuellt för oss alla. Jag har vänner som kan gråta utan anledning (hej hormoner?) och vänner som aldrig känner så kallad ‘ångest'. Och jag? Jag har ofta extremt höga toppar och mer sällan, djupa dalar.
I helgen maxade jag min endorfinnivå och när jag kom hem var det som att kroppen inte orkade ta mer glädje. Jag skulle göra middag men i stället la jag mig i sängen och grät. Ångesten tog upp all plats i mitt bröst och inte förrän senare fick jag i mig maten. När jag blir sådan blir jag helt apatisk. Jag kan inte prata med någon, kan inte se en film, inte läsa en bok, inte göra något, inte sova. Spelade candy crush för att försöka sysselsätta tankarna och grät om vartannat. När klockan var tillräckligt mycket gick jag och la mig, i hopp om att vakna med en bättre känsla.
Det gjorde jag inte. Jag ville inte stiga upp när klockan ringde, för att ångesten fanns kvar. Men upp gick jag, läste Olof Röhlanders pepptalk som piggade upp lite, men inte helt. Det som blev vändningen var ett jobb-mail, jag fick switcha till totalt fokus och plötsligt kände jag hur adrenalinet rusade ut i blodet och blandades med nervositet. Plötsligt kände jag mig vid liv igen. Och jag kunde traska iväg mot en ny dag, med glada toner i lurarna och fina tankar i huvudet.
Det sjuka och jobbiga är att det BARA KOMMER. Som en hangover av endorfinruset, att ha umgåtts intensivt med människor under en helg eller rest och sett en ny plats. Jag vet inte. Det går inte att sätta ord på känslorna för plötsligt känner jag INGENTING. Helt tom blir jag och det är omöjligt att lokalisera den här ångest-attacken – även om jag försöker tills jag blir tokig. Kan det vara därför? Jag åt rätt dåligt i helgen, är det orsaken? Osv osv.
Det tjänar dock inte mycket till, jag kom inte fram till något idag och ibland får det vara så – ångesten bara är där och dyker upp ibland. Och det är okej. För mig känns det bra att prata om det! Hur tänker ni, vågar och vill ni prata om er ångest/deppiga stunder?
När det väl inträffar så tänker jag “det är bara ångest, det är tillfälligt och det går över snart”. Även om livet där och då känns helt hopplöst så vet jag, att snart känns det bra igen. Därför låter jag det bara komma, jag gråter och gråter och struntar i att göra någonting åt det.
6 svar
Du tänker rätt, det är “bara” ångest man ska inte vara rädd för den utan bara låta den skölja över en som en våg ibland. Även positiv stress är en belastning och kanske var du tömd på energi och haft mycke intryck, då säger kroppen ifrån och vill återhämta sig och bli lite apatisk en dag eller två:) helt naturligt rent fysiologiskt svar från din kropp och själv, ingen fara!:)
Jag kan vara likadan ibland, ibland gråter jag för absolut ingenting. Ofta i samband med PMS så det förklarar väl en liten del av det hela, hormonerna spritter omkring. Det känns alltid skönt efteråt, det är nästan som jag ser det som en urladdning för att ta nya tag :)
Sen såklart finns det allvarligare former av ångest, depression och så vidare men att ibland känna så måste ju verkligen vara normalt och inte tas på allt för stort allvar så länge man hanterar den, alltså inte typ går bärsärk, hehe.
Jag gillar din öppenhet Jennifer! Nästan så jag får lite kärlekskänslor bland allt annat för dig också ;)
Raring,
Det har sina konsekvenser att ha stora drömmar och visioner om livet, och det är just den drivkraften som kommer att ta dig precis dit du vill!
Tack för helgen, sötaste! Du sken upp min tillvaro <3
Se din inkorg strax :)
Pussen
Hey Jen. Just like other people apparently, I also have my down moments. For me its never knowing which choice to make, underestimating myself and pressure of my studies. I’m really glad you are so open about it, so that we learn it is ok to feel like that sometimes and we are not crazy. A mind is a fragile thing. It is important to see the good things in life and focus on what you love. You may not be as productive that day, but then atleast you are helping yourself from going nuts. I am actually also a very open person and when I am down I call many friends and my family to talk about it. Thankfully, they are always helping me out and saying that it will be allright. I think in the end it is a lesson that we should not overthink things and accept that we cannot always determine the way things go. Start letting life guide us and not the other way around.
Du kan ha bränt ditt nervsystem med för mycket dopamin. Det skulle förklara varför mobilen och jobbmail är det ända som får dig att känna dig normal eller energisk när du är ensam.
Gör lite efterforskningar i ämnet ASAP.
Hoppas du hinner läsa detta innan du går in i den beryktade väggen.
/C
Tack. Jag har väntat i tio år. Skönt att du äntligen kom med ett svar.
Hehe… 🙃