När det inte blev som vi tänkt oss och vi aldrig kom till Norge

En fortsättning på det påbörjade äventyret i tidigare blogginlägg

Där står vi i Björkliden tillsammans med ett tjugotal lastbilar och kanske ett tiotal personbilar och väntar på att få köra över till Norge. Väntar på att vägen KANSKE ska öppna snart. Lastbilarna går det ingen nöd på, de har ju sitt lilla krypin med värme och säkert har de med sig någonting att äta. Kanske passar de på att vila. De andra undrar vi däremot hur mycket de vet om prognosen för vägen och om de också sitter och frenetiskt uppdaterar Trafikverkets hemsida precis så som vi gör.

Hur länge ska de vänta? Hur länge orkar man sitta i en bil? 

Två bilder som fastnade i Amandas mobil.

I det här vädret fryser vindrutetorkarna snabbt fast och går lätt sönder om man inte ser till att ta lös dem.

Ett par promenerar förbi, stannar till och pratar en stund med oss. De är norrmän men bor här i Björkliden.

“Det här måste vara ovanligt och sällan SÅ HÄR mycket snö?” frågar jag och kvinnan skrattar gott och svarar “nej nej, så här är det alltid”.

Det är surrealistiskt att bli så begränsad av väder och vind, att inte kunna ta sig fram utan bara tvingas vänta – eller vända om. 

Klockan närmar sig halv ett och en ny rapport kommer. Väg stängd till och med 19.30 ikväll. Följt av den ständiga standardfrasen “kan ändras med kort varsel”. Nu försvinner det sista hoppet mellan våra fingrar. Och vi åker till Abisko för att äta lunch, igen.

Besvikelsen hänger över oss.

Känslan får sjunka in, lägga sig och sen… Sen gör man det enda rätta i en situation som denna, funderar hur man gör det bästa av det som nu är.

Och Abisko är som alltid vackert.

Det finns ingen att bli arg på, ingenting att egentligen uppröras över. Vi hade inte kunnat göra någonting annorlunda. Moder jord har en makt över oss vi aldrig kan rå över.

Och det ligger väldigt djupt inne i mig, att på något sätt alltid acceptera det som händer. Ta saker och ting för vad de är. Man skadar ett knä, slår ut en tand, kommer inte till Norge – det blir inte alltid som man har tänkt sig. Så som livet är. Och alla dessa gånger hade det kunnat vara mycket värre. Knäet går att rehaba, tänder kan man få nya, och kommer man inte till Norge kan man hänga någon annanstans.

Så vi funderar.

Vad har vi för alternativ? Vad kan vi göra istället? Vilken är vår plan C? Vem känner vi? Det tar emot att ge upp och åka hem. Att vänta och se om vägen EVENTUELLT öppnar känns hälften drygt och hälften risky, det kommer dessutom i så fall bli sent innan vi är framme i Norge om den (mot förmodan) skulle öppna redan ikväll. Och att checka in på STFs vandrarhem känns inte heller särskilt lockande (även om det är relativt mysigt och trevligt så blir det en kostnad och inte riktigt vad vi är sugna på just nu). 

En lunch, och en timma jobb och sen vänder vår bil hemåt igen. Samtidigt som vi ska lämna Abisko knackar en tjej på rutan och frågar om hon får lifta med till Kiruna. Det får hon.

Och på kvällen skriver någon, jag har en stuga ni kan få låna.

Vi tittar på varandra och tvekar inte.

Och så här vacker blev den upplevelsen!