Det är dags att prata om något jag egentligen bävat inför att publicera. Nummer 1 är pinsam för att jag själv är fotograf och should have known better sooner.
Nummer 2 är ett bra tips till alla som har en hemsida med bilder.
Och nummer 3 är något jag skäms över och antagligen aldrig tidigare pratat om. För vissa saker vill man ju helst bara glömma – men istället fastnar de och försvinner aldrig.

#1 Bilder som inte är dina – får du inte publicera (kostnad: 2850 SEK)
När jag öppnar mejlet skummar jag snabbt igenom det, övertygad om att det är spam. Man blir snabb på att avgöra sånt, behöver inte läsa detaljerna för att ta reda på det – det handlar om helheten. Det är någon som anklagar mig för något, det finns tre bifogade pdf:er och ett belopp som de vill att jag ska betala.
Japp, tveklöst ett spammejl!
Men det är, vad jag hinner uppfatta som, bra skriven svenska. Avsändaren låter trovärdig och den där bilden som finns bifogad är ju faktiskt på en bekant bloggare och författare.
Rubriken: Möjlig kränkning av upphovsrätten. Så jag läser lite noggrannare.
Och. För. Varje. Mening. Ökar. Min. Puls.
Det som står där är klart och tydligt. Bilden som finns på min blogg, den har olovligen använts. Jag har inte tidningens godkännande, faktum är att jag vid publiceringsdatum överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt att ett sådant skulle behövas. Upphovsrätt var ingenting vi pratade om – eller brydde oss om – på den tiden. Och att det här är flera år sen, det spelar ingen roll.
Jag är avsändaren, den ansvarige utgivaren. Och frågan är inte hur kunde jag vara så dum, utan, hur många sitter i samma stund och får exakt samma mejl?
Inlägget i fråga (nu raderat) handlade om bloggarens bok och syftet var bara att marknadsföra den. Jag hittade en passande bild från en tidning (som också skrivit om boken), och lånade den, med en länk till artikeln. Syftet var aldrig att låtsas att bilden var min – och uppsåten var inte ondskefull. Men det hjälper föga när upphovsrätten kliver in och säger sitt.
Så jag betalar fakturan och börjar sakta men säkert gå igenom de exakt 3100 blogginlägg som publicerats sedan 2012 – och raderar bild efter bild som inte är min och som helt saknar källa eller i vissa fall nämns med en länk eller “Pinterest”.
Tips: har du ett stort arkiv? Gå igenom det du också innan det är du som får ett mejl med en faktura bifogad. Och det här har hänt MÅNGA, också proffsen som har stora följarskaror och koll på exakt hur du borde bete dig på internet.
#2 Bilder som är dina – kan publiceras i osköna sammanhang (kostnad: skämskudde)
Det är en bekant som skriver på Instagram:
Hej Jennifer! Hoppas allt är bra med dig :) Jag är med i en grupp på Facebook där jag märkte att någon använder din bild och känner att du kanske vill veta det! Kram
Och så delar hon en printscreen av meddelandet personen i fråga just postat i den här gruppen. Jesus. Så awkward. Som tur är använder hon inte mitt namn i alla fall. Men paniken ändå.
Jag ber min bekant anmäla henne. Och så går jag själv in och anmäler användaren som ganska snabbt plockas bort från Facebook. Uppenbart en fejkprofil.
Men jag undrar, varför just den bilden från 2015? Så jag gör en bildgoogling med den bilden och…. hittar den på någon sajt där killar och tjejer kan hitta varandra (vill inte ens skriva ordet d*jtsajt) för jag upptäcker att bilden plockats från ett inlägg där jag skrivit om just det (oh god) och det var tydligen ett bra sätt att attrahera skumma sidor på internet. Sajten innehåller nästan ingenting, förutom märklig text och min + andras bilder.
Det har dock inte stulit min bild, utan det har gjort något som jag hade kunnat förhindra – de har länkat in bilden med hjälp av bildens webbadress från min blogg. Så de har aldrig själva laddat upp bilden.
Allt jag behöver göra är alltså att plocka ner bilden från min sajt, så försvinner den från deras också.
Tips: Viktigare än att jag bara plockar ner bilden är att jag installerar hotlink protection för att förhindra att det sker igen. Så googla hotlink protection och lägg in det ditt webbhotell du också.
#3 Don't be a troll och vad är egentligen en IP-adress? (kostnad: vänskap och förtroende)
Jag minns inte hur gammal jag var, 12, 13 eller 14? Och det spelar egentligen ingen roll. Men vad jag lär mig är att vi alla är människor, ibland tar våra svaga sidor över, vi gör misstag.
Vi är avundsjuka, vi skriver något dumt, vi blir avslöjade.
Så jag var kanske 12, 13 eller 14. Bloggandet var nytt. Hatkommentarer förekom redan i någon sorts utsträckning. Uppenbarligen. Och vad jag ville uppnå med min var nog inte mer än typ rättvisa – min avundsjuka ville ha upprättelse. För det var ju inte rimligt att hon var snygg, äldre och verkade leva ett så spännande liv.
Vad jag skrev? Det minns jag inte. Men känslan glömmer jag aldrig. Att bli påkommen – och vara skyldig. Den skammen.
Det var exakt samma känsla när jag ett par år innan fick höra orden från min bästa kompis mamma “den som ger något och sen tar tillbaka det, är tjuvens bästa vän”. Föremålet i fråga var ett bästishjärta, och vad saken rörde minsann jag inte. Men antagligen var det ett bråk och en vänskap som skulle avslutas. Dramatiskt. Mammans pedagogik kunde möjligen ifrågasättas (jag undrar än idag vad hon egentligen ville uppnå?) och den lämnade sina spår.
Och det var exakt samma känsla när biljettkontrollanterna dök upp på tunnelbanan och hjärtat genast började slå när jag insåg att jag totalt glömt bort att köpa den där satans mobilbiljetten. Jag anklagades – och var skyldig.
Hur gick det då när jag var 12, 13 eller 14? Jag sa som det var. Du har rätt, det är min IP-adress, det är jag som har lämnat kommentaren, och vet du varför? Jag är så fruktansvärt avundsjuk.
Vad jag minns tog hon det med lätthet, glömde det antagligen ganska snabbt. Det var egentligen ingen big deal. Men jag glömde det inte. Och hon var egentligen inte min vän, men det var på ett annat sätt ett svek mot min då närmsta vän. Vi repade oss. Men det förtroendet svek jag långt senare av andra skäl. Och nej, idag har vi ingen kontakt.
Och vad lärde jag mig? Att det är ett jättedåligt sätt att ta ut sin avundsjuka genom att försöka nedvärdera någon annan. Så det gjorde jag aldrig igen.
Vad kan vi konstatera av detta? Jag är tydligen inget helgon. Framstår kanske som en god person som inte vill någon illa. Men jag är i själva verket en tjuv som bryter mot lagar och även ett troll på internet.
Eller så kan vi konstatera att vi alla är människor.
Vi gör alla misstag.
PS. Min kollega Kugge skriver idag om fem misstag vi gjort med Let me create så här långt. Tips till dig som är företagare att läsa det här!
4 svar
Jag har en livsregel som säger ”Erfarenhet är minnen av begångna misstag” – om man lär sig av misstagen vill säga. Annars blir det dubbel fadäs. Jag tror alla har vi gjort våra fel och misstag. Hur vi sedan sköter klavertrampen kan vara högst individuellt. Lära av det, förneka eller sopa det under mattan?
Detta med att publicera bilder på nätet är ett kapitel för sig själv. Jag har nästan 5000 bilder på min blogg och att gå genom dem är inte gjord i en handvändning. Men jag tror inte jag har olovliga bilder nedladdade från nätet. Dock dök en tanke upp, hur är det med bilder som är inskannade? T.ex. en pärm från en bok som skannats in. Bilden är inte nedladdad från nätet men är det svaret? Om jag däremot tar en bild av en bok med min kamera, då borde det inte vara något problem? Det har ju också varit diskussioner om att ta bilder av t.ex. statyer och andra konstverk. Jag vet inte riktigt hur den frågan landade.
Det är lustigt det där, den spontana reaktionen är att förneka. Eller vilja försvara sig. Med den här lånade bilden i fråga så var det ingen idé. Det är ett företag som sysslar uteslutande med att hitta bilder som olovligen används och är 0 % medgörliga eller “mänskliga” in that sense. Men samtidigt, de har lagen på sin sida, även om det kan kännas lite löjligt i vissa sammanhang.
Och det bästa man kan göra är väl att lära sig av det, vissa misstag blir dyra – och kanske lär man sig ännu bättre om det kostar lite? ;)
Bra fråga om inskannade bilder. En del kan väl gå under “citaträtt”. Och kanske lite beroende på hur de används eller i vilket syfte. Finns en hel del gråzoner inom detta.
Ah, “hotlink protection”. Tack för det tipset, ska se över det då mitt nya webbhotell har stöd för den tekniken. Tackar!
Hurra! Kul att jag kunde bidra med något värdefullt! ;)