Ibland vill jag inget hellre än att kasta mig in i något galet projekt, på vinst eller förlust. Jag vill se folk skaka på huvudet åt min idé och hör dem säga att jag aldrig kommer klara det. Känna hur ingen tror mig på. Att alla bara väntar på att få se mig misslyckas. Hur jag står där uppgiven och förlorad, med ett saftigt lån på banken.
Och så vill jag känna viljestyrkan kicka igång inom mig. Ett adrenalinrus inte likt något annat. Jag vill brinna för mitt projekt med hela mitt hjärta, förvandla det till min lilla bebis och låta det ta upp tjugofyra timmar av mitt dygn. Jag vill se det växa fram, se hur jag bygger upp det. Jobba hårt som tusan, precis sådär som vilken annan egenföretagare som helst. Jag vill känna stressen och paniken för hur morgondagen ska gå ihop. Löner till anställda, hyra för lokal och lägenhet och allt annat som ska betalas in och ut innan månadens slut. Vänder och vrider på varenda krona. Men jobbar aldrig för pengarna. Utan för att uppnå den där originella känslan av att ha skapat något alldeles helt själv, från grunden och att få låta andra människor ta del av det, uppskatta och gilla vad jag gör, det jag skapat.
Och så vill jag se hur det sakta, sakta övergår till en stabil business. När åren blivit många och jag knappt inte orkar mer, så står jag plötsligt där och tittar upp på vad som vuxit sig stort och starkt och nästan sköts av sig självt. Tio år har flugit förbi och jag är så jävla stolt.
Då. Då kör vi igen, nu expanderar vi.
Och allt som behövs för att jag ska komma in i dessa galna tankar, är att umgås med denna vackra dam och min fina väninna Siri. Hon är så jävla bra!