Hej hej München.

Ja alltså, det finns cirka inget vackert i att komma asförkyld, helt ensam till en ny stad, med en gigantiska packning.

Men ungefär såhär var det att komma fram

– Planet slår i backen och mina ögon möter den tyska naturen. Jag tänker genast på hur annorlunda träden är. Jag uppskattar träd så mycket efter att ha vuxit upp i Gällivare där skogarna är rätt begränsade till björk, gran och tall?

– När jag har mitt bagage på min lilla vagn går jag in på första bästa apotek. Handlar halstabletter och hostmedicin och damen i kassan ger mig ett paket med näsdukar som en liten present – kände ju genast att de där tyskarna är trevliga de.

– Igår printscreenade jag vilken resrutt jag skulle ta med metron och jag lyckas pricka in precis det klockslag jag printscreenat så det gick galant.

– Väl framme på Centralstationen ska jag lämna mina väskor. Det är så mycket folk. Det är fotbolls”huliganer” som tjoar ramsor? Det är så mycket folk som ser allt annat än tyska ut. Och jag vill bara hitta ett cafe.

– Typ alla jag ser, dricker öl?

– Allt jag ser när jag vandrar iväg är dock något som verkar vara turkiska butiker (och strippklubbar) och jag tvivlar på om jag verkligen kommit till Tyskland… Fast med tanke på ölen kände jag mig lite säker trots allt. Letar upp flera mobilbutiker för att hitta ett simkort men de känns lite tvivelaktiga då de i samma butik säljer cigarrer och alkohol? Haha alltså…

– Hittar tillslut ett jävla McDonalds där jag beställer en te och sätter mig ner och slukar deras wifi.

Och här sitter jag nu och hoppas på att få möta upp med en svensk tjej jag kommit kontakt med här. Första dagen i en ny stad är nästan alltid lite hemsk, av min erfarenhet, särskilt om man är ensam.

Jag hoppas också på att få hitta ut från den här slummen, eller vad det nu är.

Men flyget gick bra, sov som en stock och jag lever ju än så länge och sådär.