Gällivare är inte min favoritplats på jorden

Igår bara kom det. Den där känslan att, nej fyhelvete vad less jag är på Gällivare. Jag var ute och promenerade när det slog mig hur understimulerad jag blir här efter ett tag. Jag såg mig omkring och konstaterade att min kära lilla hemstad ligger så fint vid vatten och berg och skogar, men att staden i sig inte är vacker någonstans.

Jag har varit här en månad nu och det har varit mysigt. Jag har uppskattat det och jag har njutit till max. Jag har tänkt så mycket på vad jag älskar med Gällivare och även tänkt blogga om det, för staden har absolut sina små guldkorn som är helt underbara!

Men en månad räcker gott och väl. Jag vill inte bo här, jag kan inte bo här.
Jag ser inga som helst möjligheter för min egna personliga utveckling och jag tror jag skulle gå in en smärre depression av att bo här lite för länge. Det bästa jag vet är att omge mig med människor som har massor av energi, sprudlar av glädje och gör någonting de brinner för – eller vill göra någonting de brinner för! Lite som jag. Som har drömmar som sträcker sig till månen och som engagerar sig i saker. Det är tyvärr ont om den andan här uppe, om jag ska vara ärlig.

Såklart att allting inte är guld och gröna skogar i södern, men det finns i alla fall ett större utbud av både människor och intressen och det finns människor som gör samma saker som mig. Mina vänner som drömmer om att bli chefer, prata i radio, starta företag osv. Jag behöver dem. Jag behöver den energin.

Det betyder dock inte att jag inte älskar mina vänner här mindre eller att jag på något sätt nedvärderar er som väljer att bo här. Det är bara inte min grej, i alla fall inte just nu.

Och så skulle jag vilja bo i en stad som är vacker.
Även om jag önskar att den hade berg och midnattssolen.

Som sagt, naturen här är så himla fin!