FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
En morgon på det finska nattåget
Restaurangvagnen har brunmönstrade säten, bord i trä och både persikofärgade och gula gardiner. Den är som tagen ur 60-talet. Människorna här är en blandning av Helsingforsbor som ska på konferens och övriga finländare som ska på skidsemester. Den första gruppen ser nyduschade ut och är klädda i tighta jeans och stickade tröjor i vad som ser ut som den mjukaste och dyraste sorten kashmir. Den andra gruppen är mer avslappnat klädda, vissa går runt i foppatofflor och andra har börjat morgonen (semestern?) med ett glas rött. Och här på tåget någonstans i finska Lappland är det ingen som bryr sig.
Själv känner jag mig som en hybrid av dessa två. Jag ska varken på konferens eller skidsemester, har tighta jeans på mig, svarta boots och en grön stickad tröja som är mammas gamla från när jag var barn. Men jeansen är sköna och jag är inte nyduschad så vid närmare eftertanke hör jag kanske mer till grupp nummer två. Håret är lite smutsigt och egentligen skulle jag tvättat det innan jag åkte hemifrån, men vem bryr sig här på ett tåg någonstans i de finska skogarna?
Framför mig har jag ett skrivblock och vid sidan om mig ett par som ser ut som om det finska tågbolaget VR tagit in just dem för att fota en reklambild. Deras stil matchar inredningen och jag får hålla band på mig själv för att inte stirra på dem eller plocka upp kameran och inleda en fotosession från alla vinklar. Jag vill så gärna säga att ni ser jättefina ut där ni sitter får jag ta en bild? En bild åt dem liksom. Hade vi varit någon annanstans hade jag gjort det. Men härom veckan när jag knackade en finsk tjej på axeln och meddelade att hennes välfyllda ytterfack på ryggsäcken var öppet, svarade hon surt it’s always open innan hon argt kämpade en stund med att dra igen dragkedjan. Efter den incidenten känner jag mig fånigt rädd för finländarna. Ingen idé att vara trevlig och hjälpsam, här finns inte mycket att få tillbaka. Jag vågade faktiskt inte ens gå och säga till att toaletten läckte igår när jag såg det här på tåget. Lät nästa person få bli den budbäraren till konduktören. Såg framför mig hur han skulle svara what do you mean? med en irriterad blick och sedan fortsätta med vad för viktig uppgift han just höll på med.
Finland håller på att ge mig världens sämsta civilkurage. Jag måste nog åka utomlands oftare.
Paret går, jag tar den sista klunken från min kaffekopp och tänker att vi just gick miste om ett vackert foto som de år från nu hade kunnat se tillbaka på. Kanske var det resan när någon av dem skulle fria. Kanske skulle de ha skrivit ut bilden och hängt upp den någonstans i mitten av en gigantisk tavelvägg. Kanske hatar de att vara med på bild. Och kanske var det lika bra att de hann gå innan frågan flög ur min mun.
Klockan har hunnit bli halv elva, bara 30 minuter tills vi är framme. Utanför reflekteras solens strålar i den vita snön. Träden är små, björkarna tunna, inte ett hus så långt jag kan se, och allting är en känsla av, välkommen hem till Lappland.
14 svar
Fortsätt att vara den du är, Nästa gång är du mer förberedd om du får snäs/surt svar. Jag kan lära dig fraser haha!❤️
Haha ja det måste du göra. ❤️
Aha, klassisk situation för fotografen, ta en bild eller låta bli. Fråga eller inte fråga. Jag har varit i den situationen många gånger och sedan ångrat att jag inte gjorde något. Många gånger går det spontana förlorat om man frågar om lov för att ta en bild, samtidigt kan man inte heller ta en bild alltför närgånget utan att fråga. Många av dessa spontana bilder kan utan tvekan bli de bästa! Kanske uppslag till ett inlägg? Ett annat inlägg jag gärna skulle läsa är mera om själva resan med tåg från Hfors till finska Lappland. Själv har jag bara åkt tåg i Finland en enda gång och det är en evighet sedan.
Alltså, hur åkte du i slutskedet av din resa? Var lämnade du tåget och hur fortsatte du till Gällivare? Nyfiken i en strut, ha, ha…
Ja visst är det knepigt. Och de satt liksom riktade mot mig så hade ingen chans att ta en bild i smyg, haha. Men skulle vilja bli bättre på att våga i sånna situationer. Hade liksom velat ta en bild med deras egna mobil för att de skulle ha minnet 😉
Jaa vad kul att du vill läsa mer om tåget. Tänkte jag ska ta resan hem också och sen med lite mer kött på benen skriva om det. Ska testa kupén med dusch på hemvägen dessutom.
Men från Kolari som är slutstation, blev jag upplockad av min mormor och pappa, 2 h bilresa från Gällivare. Har inte hittat något smidigare sätt med tex buss – men skulle gärna vilja att den möjligheten fanns!
Vad fint att det kommer mera om tågresan!
Och javisst, när jag sedan kollade på Instagram fanns ju lösningen där. Mycket att hålla reda på ha, ha. Tänkte inte på att man kan resa med tåg ända till Kolari.
Buss från Pajala till Gällivare finns. Jag åkte själv ifjol våras en bit av den sträckan fram till Tärendö. Men tidtabellen kanske inte passar och så skall du förståss också ta dig från Kolari till Pajala. Mycket som skall klaffa.
Annars kul att resa med morgonbussen i dom trakterna, just för att höra språket och resonemanget bland en del av passagerarna.,
Jaa det är det där med att matcha tidtabeller… Och har också undrat hur jag skulle kunna ta mig smidigast från Pajala över gränsen. Kanske lifta? ;) Eller en taxi, men det var nog 25-30 km.
Åh fortsätt våga fråga. Jag har också varit i samma situation och min man som fotograferat mycket har otaliga gånger frågat människor och par om han får fota dem. Och tror att han nästan alltid fått ett glatt ja. T o m i Åbo som ju kanske har rykte om sig att vara lite surt och inåtvänt :-) Bor ju där sedan 30 år tillbaka så jag får säga vad jag vill, hehe…
Finland kan vara väldigt 70-tals buttert men det gäller att inte ge sig. Guldkorn finns <3
Hehe tack för peppen. Lovar att försöka våga 😉
Min erfarenhet är att själva språkmelodin som finskan, som färgar av sig i brytningen på andra språk, kombinerat med en väldigt sparsam ansiktsmimik ofta får finnarna att verka surare än vad de är. Upplever att det inte är så mycket kringord också, i Sverige är vi kulturellt vana att “fluffa till” språket med massa småord: “Åh det var jättebra vad himla bra att du berättade” osv medan finnarna är mer informationsutbyte typ. Vågar man väl på sig utbyte av information och samtal upplever jag att många finnar faktiskt är ganska öppna – om de tycker att de har något att säga. Har fått mindre prat för pratandets skull men oerhört mycket substansfyllda, djupa konversationer med främmande människor i Finland.
Nu börjar jag lära mig finska på en sån nivå att jag kan använda språket och skippa engelskan i konversationer (älskar språk samt kommer att ha nytta av det i jobbet), och då smälter de flesta finnars hjärtan alldeles särskilt, är min erfarenhet. men även annan gäller det jag skrivit ovan, så avskräcks inte utan VÅGA! kargt på ytan men ärliga djupa kontakter under den där ytan som jag verkligen rekommenderar <3
Så himla tänkvärt, tror det ligger väldigt mycket i det du säger. Känns logiskt när jag tänker närmare på det. Och så borde jag inte ta allting så personligt 😉
Vill också jobba mer på min finska, det skulle nog ge mig massor! Tack Ulrika <3
Väldigt fin text! Mysig läsning när jag pausar med min kaffekopp :)
TACK Johanna <3
Ta det inte så personligt, det är mitt råd,…Folk är som de är och det är nog ingen skillnad vart man är heller. Erbjöd själv en kvinna bärhjälp med väskan nyligen när hon skulle uppför en trappa. “Ska jag hjälpa dig att bära?”, frågade jag. “Ja.”, sa hon. Sen gick hon bara framför mig utan att vända sig om och lät mig bära väskan uppför trappan. Väl uppe sa jag, lite på skoj “Varsågod, damen!” och log. Hon tog väskan och gick bara vidare, utan att tacka. Men jag tog det med en klackspark. ;)
Haha åh. Jaa, karma osv. Tror absolut på att vara trevlig och hjälpsam ☺️