En känsla av Östersund

Alla svenska små städer som finns där ute och bara väntar på att få upptäckas. Alla de där platserna som man kan promenera igenom och slås av vad mysigt det var här och oj, vilket fint hus. De flesta städer har ju faktiskt något fint att visa upp och var man än bor blir man till sist hemmablind.

I söndags vaknade jag inte allt för tidigt i en väldigt behaglig säng på Clarion i Östersund. Jag var inte jättesugen på att hoppa in i en buss till Åre igen… Så jag och ett par andra beslöt oss för att stanna här och se lite grann av staden.

Istället för att rusa iväg på morgonen gick jag ner och åt frukost med gänget innan vi gick ut för att möta våra alldeles egna privata Östersundsguide: Dryden. Nja okej, han är ingen guide (även om vi utsåg honom till det), men en annan resebloggare som råkar bo här och som vi passade på att träffa pga. det måste man ju när man hälsar på så här långt ute i Sveriges mitt.

Östersund var som målat i snö. Och mer snö skulle det komma.

Helena från FreedomTravel fångade den här bilden av Dryden, Sofia, Peter (också från FreedomTravel, och mig.

Spegelselfie och tegelhuset som fick mig att frustrerat utbrista VARFÖR bygger man inte längre sånna här hus? Tegel är liksom så vackert, men de flesta tegelbyggnader är jättetråkiga, sånt slöseri.

Östersund blev på bättre humör och ville visa upp sin absolut soligaste sida. Vi klagade inte. Och på caféet som du kan skymta här på bilden, i vinterparken, åt vi lite lunch.

Små städer, de är charmiga, och så behagliga och bekväma. Dryden berättar att han går till jobbet på en dryg kvart. Och då bor han “utanför” stan, på en ö. Det tar mig liksom en kvart att gå till metron.

De flesta butiker var stängda så här på en söndag, men det såg ut att finnas några trevliga. Dessutom fanns ett par spännande coworking-ställen. Sånt som kan få en att känna kanske skulle vi flytta hit?

Ja, det var en fin söndag.