En har ju gjort det här förr, flyttat utomlands.

Vaknade helt übertidigt för en timma sen, av ett sms från han som får mitt hjärta att slå trots att han är så långt borta. Jag nös cirka fyra gånger och hoppades på att det var ett tecken på tillfrisknande. Sen kände jag inte för att sova, men är för trött för att kliva upp.

Läste någons blogg, någon som skulle åka utomlands under ett halvår. Det var speciellt första gången man gav sig iväg och lämnade Sverige. Och visst har det egentligen varje gång pirrat till i magen. Kanada med Fredrika (pirr pirr, hejdå Sverige första gången för sån här lång tid), Nya Zeeland helt ensam (första gången en sån lång resa helt själv, pirr!), och slutligen Indien (som ju givetvis var lite pirrigt pga landet i sig).

Men nu känns det mer, naturligt? Jaja, klart jag ska till Tyskland. Och det är ju så nära hem, det känns lite som hemma. Men det finns säkert kulturskillnader att upptäcka ändå? Tyskarna ska ju vara ena jävlar på att vara i tid och sjukt strukturerade, jag känner ju direkt att det är där vi kommer krocka ;)

Det jag ser fram emot mest förutom jobbet (börjar bli lite lamt att bara chilla nu) är BERGEN. Jag smälter när jag ser vackra berg. Som vanligt har jag en ytterst svag uppfattning om hur staden ser ut, men jag tänker att den är fin. Jag älskar ju att inte googla platser innan jag åker till dem.