Det enda jag egentligen vill ha.
Ni vet när man var “överviktig” var det enda man drömde om en smalare kropp. En dag vaknar man upp och är “normalviktig”. Ni vet när man var singel och skulle byta bort sina stortår mot att få ha den där tvåsamheten som alla andra har. Plötsligt har man haft den i ett par år. Ni vet när man bodde i Sverige och såg framför sig hur man skulle resa överallt till nya länder och kontinenter och till och med bo utomlands. Man gjorde det, land efter land och hamnade tillsist i något som i alla fall inte var Sverige.
Livet borde vara fullständigt fulländat. Men det är det inte. Det blir det aldrig någonsin.
Ibland vill jag ha en perfekt klädstil. Se så där fräsch ut som majoriteten av svenskarna alltid lyckas göra, oavsett årstid, oavsett väder. Att vi ska ha perfekt drömlägenhets-fint hemma kan stundtals kännas lika viktigt som att andas. Tänker att vi dessutom måste ha ett perfekt samboliv där han gör sitt och jag mitt men vi dejtar minst två gånger i veckan och tjafsar aldrig.
Samtidigt är egentligen det enda jag vill att köpa en ryggsäck, vandringskängor från Meindl, riktigt bra kläder, ett tält och leta upp första bästa naturreservat och spendera hela helgen där. Planera en semester i Alperna och lapplandsfjällen i Sverige eller Norge.
Att bo utomlands är dessutom ibland en dans med svåra steg, trots att det är nästan som Sverige. Och när hemlängtan kommer så påminner en bästis där hemma mig om “men vi vet ju vad som händer när du väl bor hemma” – och hon har så rätt.
Jag fortsätter att jobba på det där med att nöja sig, känna tacksamheten över det lilla och kanske börja med en dagsvandring innan jag investerar i ett tält.
Sen så är det ju fredag, trots allt.
8 svar
Tjafsfritt förhållande? Haha, det är ungefär lika vanligt som att folk aldrig har tråkigt på jobbet eller att folk har det lika välstädat hemma som deras bloggbilder faktiskt visar.
Dvs – inte särskilt troligt. Alls. ;)
Däremot, och det pratade jag och min sambo om igår senast, finns det ju saker _i_ tjafsen att jobba med. Jag personligen har en förmåga att bli långsur och principfast. Helt i jävla onödan. Varför dryga ut ett tjafs i onödan? I slutändan kommer vi ju förmodligen ändå att kramas och vara vänner igen.
Och du har (som väldigt ofta) helt rätt i det. Sen lever jag väl i villfarelsen om att man aldrig ska ha tråkigt på jobbet och kan ha ett alltid-städat-hem, hahaha ;)
Det bästa är nog om man är villig att jobba på sina något sämre egenskaper jo – sen tror jag man kommer väldigt långt på att kunna prata med varandra och lyssna på varandra :)
Jag tror den där känslan kan användas som bensin för livet. Om man inte blir bitter utan strävar mot det. Då är det världens bästa bränsle.
Hmm, intressant Alex, jag gillar hur du tänker! Det ska jag ta med mig!
Jag tänker att den där känslan av att inte vara nöjd får en att sträva vidare mot nya mål och nya utmaningar. Att hela tiden utvecklas som person och människa. Så länge man inte låter känslan påverka en negativt vill säga.
Så kan det nog faktiskt vara också – bra ord och påminnelse, tack Hanna! :)
Jag hatar att ha dig så långt bort geografiskt, men älskar att du fortfarande finns nära känslomässigt. Även om det är länge mellan samtalen känns de fortfarande givande. Jag vill hellre att du mår bättre (för precis som du skriver är vi aldrig riktigt nöjda vart vi än befinner oss – men detta kan man ju träna på så det blir bättre) än när du bor “hemma i Sverige”, framför allt gillar jag att längta efter dig. Snart ses vi igen <3
Åh Emma, jag vet. Och vi fortsätter hålla fast vid visionen om att vi en dag kommer bo i samma stad, en dag. Längtar så tills vi ses igen <3