Den enda som slutar älska dig, är du själv.

Jag fick en kommentar på det här lite sorgliga inlägget.
“Men varför tänker du så tror du? Om dina vänner?”

Värt att nämnas är att det här är inget jag funderar på dagligen eller ständigt går och grubblar över. Det är snarare något som slår mig för en endaste liten millisekund. En millisekund som får mig att blinka, reagera och ganska snart komma på bättre, de vanliga tankarna igen.

Men varför kommer den känslan överhuvudtaget? Kanske för att det gång på gång bevisas att människor är falska? Att människor är as som utan problem kan ljuga andra människor de säger sig älska rakt upp i ansiktet? Kanske för att mina vänskapsrelationer under mina väldigt unga år var väldigt instabila? Men mest troligt kanske bara för att jag tänker så jävla mycket och tvivlar på mig själv. För när sådana tankar dyker upp, så är det ingen annan än du själv som slutar älska den du är, för den där lilla, lilla millisekunden.

Ibland ska jag inte fundera så mycket. Men det är svårt att sluta upp med sådant, för det är ändå den jag är. Och jag längtar till den dagen, när man är kanske fyrtio och man är så trygg i sig själv att inget kan rubba ens tillvaro – är det inte så det blir när man blir äldre?

I kväll går alkoholen från igår ur min kropp och de framkallar så som det gör ibland, ångest. Så jävla mycket ångest. Men det är ok, det går ju över, tills i morgon kanske. Och tills dess är jag trött på det mesta, mig själv framför allt.

Kan inte låta bli att skratta lite inombords åt den här bilden, den är inte från just nu, men ungefär såhär ledsen kan jag vara ibland. 

Om du trodde att jag alltid bar en självkänsla stark som diamant, så trodde du fel. Och om du trodde att mitt hjärta alltid log, så var det också fel. Jag är mänsklig, precis som den unika människa jag är. Och ingen är den andra lik, vi mår som vi mår ibland och det är inte mer med det. Våga känna, och våga prata om det.