Den enda som slutar älska dig, är du själv.

Jag fick en kommentar på det här lite sorgliga inlägget.
”Men varför tänker du så tror du? Om dina vänner?”

Värt att nämnas är att det här är inget jag funderar på dagligen eller ständigt går och grubblar över. Det är snarare något som slår mig för en endaste liten millisekund. En millisekund som får mig att blinka, reagera och ganska snart komma på bättre, de vanliga tankarna igen.

Men varför kommer den känslan överhuvudtaget? Kanske för att det gång på gång bevisas att människor är falska? Att människor är as som utan problem kan ljuga andra människor de säger sig älska rakt upp i ansiktet? Kanske för att mina vänskapsrelationer under mina väldigt unga år var väldigt instabila? Men mest troligt kanske bara för att jag tänker så jävla mycket och tvivlar på mig själv. För när sådana tankar dyker upp, så är det ingen annan än du själv som slutar älska den du är, för den där lilla, lilla millisekunden.

Ibland ska jag inte fundera så mycket. Men det är svårt att sluta upp med sådant, för det är ändå den jag är. Och jag längtar till den dagen, när man är kanske fyrtio och man är så trygg i sig själv att inget kan rubba ens tillvaro – är det inte så det blir när man blir äldre?

I kväll går alkoholen från igår ur min kropp och de framkallar så som det gör ibland, ångest. Så jävla mycket ångest. Men det är ok, det går ju över, tills i morgon kanske. Och tills dess är jag trött på det mesta, mig själv framför allt.

20130124-235557.jpg

Kan inte låta bli att skratta lite inombords åt den här bilden, den är inte från just nu, men ungefär såhär ledsen kan jag vara ibland. 

Om du trodde att jag alltid bar en självkänsla stark som diamant, så trodde du fel. Och om du trodde att mitt hjärta alltid log, så var det också fel. Jag är mänsklig, precis som den unika människa jag är. Och ingen är den andra lik, vi mår som vi mår ibland och det är inte mer med det. Våga känna, och våga prata om det.

 

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

4 Kommentarer

  1. Emelie
    25 januari, 2013 / 03:54

    Fint Jennifer!

    Klart att man tvivlar om på omvärlden ibland. Jag tror man gör det även om man är 40 eller 70 år.
    Tyvärr räcker det ofta med enstaka fall för att man ska börja tvivla. Förtroende är svårt att bygga upp, men så lätt att riva.

  2. Elin
    25 januari, 2013 / 06:23

    ”Och ingen är den andra lik, vi mår som vi mår ibland och det är inte mer med det. Våga känna, och våga prata om det.”

    De starkaste människorna vågar känna och prata om det. Tyvärr säger det mer om mig än någonting annat, för dem som känner mig. Många gånger är de det modet jag verkligen vill ha, helst just nu när jag lämnar ett helt nytt liv bakom mig, men det går bara inte. Spärren finns alltid där.
    Saknar dig, du är stark och modig!

  3. Monica
    25 januari, 2013 / 13:27

    Jeg tror at sånne tanker kommer til de som også har hatt dem selv… Ikke meningen å være ond, men det kan være litt som at de som er sjalu er redd for at de selv kan være utro.
    Men tanker er tanker, handlinger er mye sterkere! Vær flink å bekrefte ovenfor dine venner at du er glad i de, så får du nok mye mer tilbake også :)

    Love you jen!

  4. elisabeth
    25 januari, 2013 / 15:49

    Lilla gumman Du har så rätt så Men Ja man blir tryggare med åren Men kännner ändå som du ibland Det som är bra Är att många människor vågar att börja prata om att man kan må dåligt ibland eller att man har sina dåliga dagar.Det känns så skönt att man inte är ensam om det Du är en så klok lite Norrlänning Kram Bettan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?