Brännskär – en skärgårdsdröm

Det är inte enkelt att ta sig ut till öarna, eller hem igen, det lär jag mig helgen när jag besöker Brännskär i Åbos skärgård för första gången för att fira en finsk midsommar. Det blir lite av en expedition som påbörjas redan kvällen före och såhär i efterhand skulle jag säga till alla som någon gång beger sig ut till öar: bunkra upp med dryck (inte bara alkohol!) och mat att kunna äta längs vägen. Man vet aldrig hur försenad man blir eller vilken färja som har kö eller inte går alls.

Men det ska inte vara enkelt. För allt som är lite sådär extra drömmigt och speciellt – det är svåråtkomligt. Lite som Nya Zeeland. Det är världens mest fantastiska land (källa: min egna åsikt) kanske främst för att det är så knepigt att ta sig dit. Ingenstans man åker över en helg.

Men ut till skärgården och Brännskär, hit kan man komma över en helg. Förslagsvis en fredag-söndag. Och så får man räkna med en tidig uppstigning. Men det kan det vara värt, eller det är det värt. Det vet jag nu.

Vi kommer ut till ön Nagu och Kirjais tidigt, redan strax efter åtta är vi här, men färjan vi kämpat så för att hinna med går inte. Maskinisten dyker inte upp och efter 2.5 timmar får vi istället lifta med Simon som är en av de huvudpersoner som befinner sig på Brännskär inte bara sommartid, utan året runt.

Simon har levererat nybakade bröd och bullar till ett café på Nagu och passat på att handla till caféet på Brännskär (inklusive massor av jordgubbar!) Vi lastar ombord alla våra väskor och tjugo minuter senare brummar vi in mot ön. Här står segelbåtarna ankrade och jag är så nyfiken på vad som egentligen finns här.

Vi lastar av på bryggan och promenerar till segelbåten där vi välkomnas av våra vänner. Andra paret som är med oss fortsätter med sina väskor till Vindskyddet. Och vilken sovplats detta visar sig vara. Vindskydd är exakt vad det är, litet och mysigt, med direkt utsikt ner mot havet.

Hittade till och med en söt video från 2014 då de byggde vindskyddet.

Det är inte bara vindskyddet som är unikt, det är en unik ö. Här kan du bo med världens utsikt, äta frukost i caféet och vandra längs med naturstigarna som går runt ön. Snart kan du också bo i någon av de trästugor som börjar ta form på ön. Vilka mäktiga hantverk. Husen som redan finns på ön och där de 6 öborna bor, är också gamla och vackra. Här har både själ och hjärta lagts ner för att få det så bra som möjligt – tillsammans med lite pengastöd från högre makter.

Simon jobbar hårt för att få klart stugan tills de första gästerna ska anlända bara några dagar senare.

Bra stugutsikt, inte sant?

Här byggs redan stuga nummer 2.

På klipporna går en höna och en tupp omkring. Den försa mat-tiggande hönan vi någonsin mött. Någonstans på ön ska en liten flock med får ströva omkring, men de får vi inte se skymten av. Det ryktas också om att det ska finnas kattungar här.

Det är i slutändan de små detaljerna som får mig att bli förälskad. De gamla porslinet i cafeet och hur de placerat både jordgubbar och färsk mynta upp på morotskakan. Att golvet i ett av husen är återanvänt från taket på en gammal lada. Hur fönstret har utsikt mot havet när man sitter på utedasset och de nytvättade händerna som torkar i luften när man skuttar tillbaka ner för klipporna. Eller att dörren och fönstren till de nya stugorna som byggs är beställda från en annan ö och en hantverkare med öga för detaljer.

Här hittar du mer info om Brännskär.

Goda kanelbullar och frallor, alldeles nybakade.

Ida, som bor här på ön tillsammans med Simon.

Lokal long drink från Nagu.

Frukosten vi åt en morgon.

Och vårt glada gäng.

Här på ön jobbar man hårt. Men man har också roligt. Det är inte bara en drömmig idyll, det kan man ana när Ida berättar om utmaningarna med att leva på ön året runt. Eller när vi träffar Simon i arbetskläder på sin lediga dag, antingen snickrar han på huset eller så tömmer han utedasset. Och här finns alltid något att laga. Traktorn går sönder gång på gång och ibland är det enklare att använda människans egna hästkrafter för att förflytta tunga träd och plankor.

På kvällarna umgås de, de som bor här och de vänner som är och hälsar på. Vissa är här för att jobba, andra har jobbat här och gillar det för mycket för att inte komma tillbaka. De spelar musik, och verkar alla vara kreativa och lite galna (på ett sånt där positivt och härligt sätt).

Barn trivs också himla bra här tycks det.

Det krävs nog en viss typ av människa för att leva här ute, men jag förstår också varför de älskar det. Det finns en glöd och iver i varje blick, som inte är rädd för tidiga morgnar och tuffa dagar. Och det finns en vilande känsla av att allt faktiskt löser sig.