Bitch please.

Jag är helt slut efter den här dagen på jobbet. Det är så himla jobbigt att vara ny. Jag är ju en sådan som i alla situationer frågar alldeles för många frågor och när man inte vet någonting kan ni ju tänka er hur många frågor man ställer om man normalt ställer många frågor. Och alla ba, shut up I'm so busy you could mistake me for Obama. Tänkte på det i morse när jag gick till jobbet, man borde alltid gå runt med inställningen att man var lika viktig som den nissen, Obama. Men nej alltså, då tappar man nog någonting som kallas att vara “jordnära”. Och det upplever jag mycket hellre, jordnära människor. (Ska i hemlighet fortsätta tro att jag är Obama och snart ta över hela världen, mohahaa.)

Är dock nöjd med dagens prestation och mitt skinn på näsan. Jag känner att den svaga flickan jag en gång var håller på att växa ett hölje av stål. Fan vad underbart det är att bli stor :-)

Just nu ligger jag däckad i min säng och lyssnar till psykotisk musik (14 åriga kusinens spellista…) Brukar ni också, när ni går utomhus och åker buss eller liknande, lyssna på musik och föreställa er att allt du ser är med i en musikvideo? Brukar även (såklart) låtsas att jag är huvudpersonen i en film och musiken i mina öron är soundtracket. Glöm det där jag sa om att bli stor, lika underbart att ett barns fantasi fortfarande finns kvar i en. Låt det alltid vara så?

Och jag är kanske en av väldigt få här i världen som INTE har någon skäms-musik? Private session är något som aldrig slagits på på min Spotify. Hur tusan kan man skämmas för vad man lyssnar på? Ni människor alltså, inte kloka :-)

Hihi. Slutpratat. Nu ska här inmundigas (hatar det ordet) mackor till middag, antibiotika och probiotika. Såja lilla magen, snart är allt bra. Och ja, det är just precis den här typen av inlägg mina hjärna (skrev av misstag hjärta) måste få skriva av sig med efter en dag med tusentals seriösa ord. :-) :-) :-)