Dag 6: Montenegros huvudstad överraskar – ett dygn i Podgorica

Det här var ett av våra wildcard. Vi hade inte hört mycket om Podgorica, och det verkade inte vara en populär huvudstad att besöka bland övriga turister. Men T insisterade och för det är jag såhär i efterhand väldigt glad. Det blev ingen avstickare till grannlandet Albanien men däremot ett trevligt dygn i Montenegros huvudstad, Podgorica.

Onsdagen så unnade vi oss en sovmorgon och gick först upp för att äta frukost klockan åtta. Med tanke på att vi somnade vid 22-23 kvällen innan, trötta efter vandringarna, så var det en perfekt sovmorgon. Frukost på guesthouset bland bergen och den påminde om morgonen innan på det andra hostlet inne i stan.

Det gulliga här är att mycket är så genuint. Du serveras bröd, ost och lufttorkad skinka, en skål med sylt, en kanna med mjölk och en kanna med kamomillte – samma till varje par eller sällskap. Kaffet görs så som de gör kaffe här och i botten ligger sumpen. Kanske glömmer de ställa fram smör. Och på ett annat hotell vi bor på står en fin frukostbuffé framme, men ingenting hålls kylt. Ändå överlever vi.

Så packade vi in oss i bilen och vinkade hejdå till Durmitor efter två nätter här. Vi trodde också att vi nu sa hejdå till bergen. Men hela Montenegro verkar mer eller mindre bestå av berg. Åh, man får inte nog. Varenda väg passerar genom gröna kullar, tunnlar och med fantastisk utsikt. Det tar sin lilla tid då det inte går särskilt snabbt, men det gör inget.

On the road.

När vi börjar närma oss Podgorica så stannar vi till i Danilovgrad. Här dricker vi en kaffe och en cola och känner in viben. Mysig liten stad som ger en känsla av hur livet som local är här. Vi körde också igenom Niksic en stund innan men det var inte en lika trevlig stad. Det är Montenegros näst största stad, men den kändes som att den fortfarande är väldigt mycket under utveckling.

Det verkar förövrigt finnas flera EU-projekt runt om här i landet för att hjälpa utvecklingen framåt. Det är mycket som byggs och många halvfärdiga hus.

Men, Podgorica då?

Vi kommer fram vid 14 och checkar in på det spahotell vi bokat för natten här. Ett alldeles nybyggt och otroligt fräscht hotell i de finare utkanterna av Podgorica (eller ja, i ett område där mycket byggs och som nog kommer bli väldigt fint om några år i alla fall – och det kändes tryggt). Perla Spa hotel, som har mer som lägenheter med kök. Pool och gym var i enklare sort. Frukosten riktigt bra.

Frukost på hotell Perla. Yum!

Om det är något sätt man ska ta sig runt på här så är det med taxi. Cirka 2€ för de fem kilometerna från vårt hotell in till gamla stan. Alltså. Så knäppt. Vi tog taxi fram och tillbaka två gånger på en eftermiddag. Nästa morgon gick vi in till nyare delen av stan som låg lite närmare.

Och jag måste säga att Podgorica var fantastiskt överraskande positivt.

Vi sitter på Zeppelin och läser varsin bok och äter en smörgås med fries till. Sen promenerar vi omkring lite, förbi fina byggnader, slitna byggnader och till ett av stadens varuhus. Vi går också in på ett museum som inte kostar något, vi är de enda gästerna och utställningarna är lite halvtråkiga tavlor, gammaldags folkdräkter från området och massor av vapen. Det sista lite obehagligt.

Vi blev rekommenderade Zeppelin av kvinnan som ägde hostlet i Žabljak.

Cafe- och restaurangkulturen är riktigt bra här. Blev så förtjust i stället Zeppelin att vi gick hit två gånger.

Iced cappuccino – man vet aldrig vad man får utomlands när man beställer en iskaffe.

Det är sen onsdagkväll när vi äter middag på Hemera som sägs vara stans bästa. Portionerna i det här landet är alltid gigantiska och det glömmer vi bort gång på gång.

Fast än det bara är onsdag är hela staden vid liv. Alla är ute, restaurangerna och barerna är fulla och många unga rör sig på gatorna. Det känns otroligt tryggt faktiskt. Men jag vågar knappt tänka att det känns tryggt pga. vill inte ropa hej osv. Vi promenerar till och med genom en mörkare park och på en gångbro över floden som rinner här, det går redan så mycket folk här att det inte känns läskigt. Nere vid floden ser vi små grupper och folk som gjort upp eldar.

Alla vi träffar säger att det finns ingenting att se i Podgorica men vi älskar det. Det är turisttomt, utvecklingen känns så nära, och det är äkta.

Dessutom är vi mitt bland vingårdar! Så när vi ska lämna staden på torsdag morgon åker vi in längs en liten krokig och dålig väg ut till en vingård. T har googlat fram ett ställe som hade sin hemsida översatt så vi följer skyltarna till detta ställe. Om de har öppet vet vi inte. Så när vi kommer fram till ett hus står vi där en stund och väntar innan en äldre kvinna kommer ut, öppnar grinden och visar att vi kan gå in. Dober Dan. Alltså, hej. Inte ett ord engelska.

Vi tittar runt med stora ögon och hon signalerar att vi ska sätta oss. Så kommer hennes man ut, kanske ännu något äldre och har svårt att gå. Han hälsar och sätter sig ner. Något ord engelska, men inte mycket, han verkar förstå lite mer. Vi säger att vi är från finlandia och det förstår han. Kvinnan går in och kommer ut igen med en iPad (eller ja, kanske var det en Samsung?). Sen får vi prata med varandra genom Google translate som direktöversätter. Himla modernt (och smart) – och så fantastisk upplevelse.

Vi fick smaka på allt vi ville och köpte med oss några flaskor vin och en likör. De var så himla söta paret. Jag försökte berätta att jag hade en blogg, men jag tror inte de vet vad det var för något.

Och därifrån åkte vi nöjda över upplevelsen av Podgorica! Kanske nästa Berlin efter att Sarajevo tagit den platsen?


Ps. Publicerar detta ståendes på en buss ute på ön Solta, utanför Split. Krokiga vägar upp och ner samtidigt som jag balanserar med en låda med vinflaskor. Pjuh. Snart framme.



En blogg om resor, att bo utomlands, företagande, bloggande och vardagen - alltid ärligt, med glimten i ögat. Svensk som pga. kärleken idag bor i Helsingfors.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.