Vad mitt år som 25 lärde mig

Vi fyller år och det känns inte. Inuti märks ingen skillnad. Det är samma kropp med samma tankar, samma känslor. Men att fylla 25 var inte så. Att bli 25 var annorlunda. Att vara 25, det var annorlunda.

Besluten jag tog det här året var ett steg i mina drömmars riktning och kanske har jag alltid agerat efter det. Men att gå emot strömmen där man förväntas följa en karriärtrappa upp upp upp, att byta bort en fast månadslön på 35 000 mot att inte alls veta vad som kommer in på kontot nästa månad, det gör man bara av en anledning: ett liv.

Det har varit så jäkla jobbigt att bli 25. Eller åtminstone lite jobbigt. Att vara 25. För första gången i mitt liv finns ett konsekvenstänk ständigt närvarande. Och det har inte uttryckt sig i trygghet som om jag säger upp mig har jag inga kollegor och ingen fast inkomst och inget kontor. Utan det har tagit uttryck i om jag inte säger upp mig nu – när ska jag då göra det? If not now, when?

Jag funderar mycket på vår existens och människans syfte. Jag funderar mycket på vår historia, varifrån vi kommer – och vart vi ska. Funderar på alla frågor ingen har några svar på. Och jag känner att allt måste vara en väldigt naturlig del av att vara 25. Jag är övertygad om att det går över, att allting har sin tid. Att det kanske känns lite bättre redan som 26. Eller i alla fall 27.

Jag identifierar också de stunder där jag känner att jag hör hemma, där jag känner mig levande. Och det är bland andra människor, det är liksom genom varandra vi lever. Och när jag skriver. Om jag bara fick göra två saker så skulle det vara att hänga med andra och skriva.

Och om jag fick ge mitt 20-åriga jag ett enda tips skulle det vara: just enjoy it.

Mitt tips till alla oavsett ålder: våga – du har inget att förlora. As klyschigt as it may be.

Jag kommer förstås också se tillbaka på mitt år som 25 som ett f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t år. Någonstans bland allt grubblande är det liksom skönt att känna att man inte längre bryr sig om andras åsikter, att man är mer och mer trygg i sig själv.

Jag vet inte hur ni kände efter ett år som 25, ni som är äldre. Hur kände ni, när ni fyllde 26? 



En blogg om resor, att bo utomlands, företagande, bloggande och vardagen - alltid ärligt, med glimten i ögat. Svensk som pga. kärleken idag bor i Helsingfors.


12 kommentarer
  1. När jag var 25 började mitt vuxenliv på riktigt. Jag kom hem till Sverige från ett år i Berlin, fick en eftertraktad tjänst som notarie på Länsrätten i Jönköping och spenderade första tre månaderna med att vantrivas på jobbet. Sa upp mig från Länsrätten (fick svaret ”oj, vi har aldrig haft någon som har sagt upp sig från den drömtjänsten!”), men fick istället en ny plats på tingsrätten i Varberg – OCH ÄLSKADE DET! Det lönade sig hårt att gå emot strömmen och följa min känsla kan jag lova. Min riktiga ålderskris kom när jag fyllde 35, men det är en helt annan historia… :)

    Grattis på 26-årsdagen, härligt att du njuter av livet!

    1. Åh – vad inspirerande att höra att du redan då lyssnade till magkänslan och inte följde den utstakade planen så som man borde. Hade du inte gjort det då hade du kanske aldrig suttit med det arbetsliv du nu har idag… :)
      Och tack Annika <3

  2. Åh, vad jag känner igen mig! När jag var 25 lämnade jag ett förhållande, sade upp mig från mitt stabila, bra, jobb och reste ut i världen. Volontär på Jamaica, student några veckor i New York och så landade jag mitt dåvarande drömjobb i Stockholm och flyttade hit istället. Det där året var så frigörande! Och ledde fram till allt fint som är mitt liv idag 😊

  3. Jag hade världens kris når jag fyllde 25. Har nog aldrig mått så dåligt på såmåbga olika plan. Fy fan!
    27 var en optimal ålder men helt ärligt så blir det bättre för varje dag som går, livet alltså, jag blir bättre. Tänker bättre tankar om mig själv och världen. Vågar förändra mer. Kämpa för rätt saker. Älskar att bli äldre.

  4. Året jag var 25 tog jag examen från lärarhögskolan och fick mitt första lärarjobb. Jag jobbade ute på Marstrand och älskade att jobba i den lilla skolan där. Helt ärligt minns jag inte vilket år jag gifte mig med min exman (selektivt minne väljer jag att kalla det) men det var där i krokarna. Kanske året efter.

    Jag har aldrig haft en ålderskris utan alltid tagit varje födelsedag som den kom. Jag älskar att fylla år och har alltid en stor fest. Det är värt att fira att bli äldre även om jag kanske sista åren börjat känna att jag skulle kunna tänka mig att stanna tiden. Jag blir ju egentligen inte äldre, bara mina barn.

    Det tog mig tills jag var var 40 år att göra det jag verkligen ville. Då startade jag mitt företag, skrev min första bok och sedan har jag gått den vägen. Jag gör som jag känner och ser vad det blir av det.

    Du är grym Jennifer! Jag tycker så mycket om att följa dig och se vad du hittar på. Stort grattis igen!

    1. Inspirerande berättelse! tänk vad mycket du varit med om. Och så häftigt att göra något helt annat som 40-åring. det är aldrig för sent :)
      Tack <3 Det är fint att få följa dig också och ha dig som kollega!

  5. Samma år jag fyllde 25 flyttade jag tillbaka till Sverige från England. När jag var 26 blev jag gravid. Så jag kände mig äldre, från att ta dagen (och jobben) som de kommer till att verkligen ha full koll på allt. Men trivs bäst som jag har det ny, tryggt och någorlunda stabilt.

  6. ah 25. året då jag beslöt mig för att stanna i sverige. karriärtrappan var högst närvarande!! märkligt det där hur 25 är en sådan milstolpe. men skönt också att känna att 25 inte är höjdpunkten i livet. allt blir liksom bättre. enjoy det med. :)

    1. Älskar att få höra det från en några år äldre klok själ :)) Men blev nyfiken, vart skulle du ha tagit vägen istället för att stanna i Sverige??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.