I wear my heart upon my sleeve.

I look at others with different eyes, thinking that people’s lives are rarely close to perfect. We all have our struggles. No one ever promised you that it would be easy. And I do get by, some days by focusing on a very distant and blurry vision of the future, thinking that it will all pass. It’s just that being in the middle of it, it really sucks.

Det var några ord som kom från mitt hjärta för några veckor sedan, när det var lite tufft. Så som livet är ibland. Sånt som jag önskar att det vore lättare att prata om, för alla. Och något som man glömmer bort när man är mitt uppe i det, in the middle of it -where it really really sucks – är att det kommer gå över. Allting har sin tid. Vissa saker behöver just det, tid, och tålamod.

Min erfarenhet talar också för att de gånger det känns som absolut jobbigast, brukar vara precis innan det vänder. En annan erfarenhet säger däremot att vi kanske aldrig kommer bli riktigt hundraprocentiga med våra liv. Det kommer alltid finnas något som skaver och livet kommer med nya bekymmer. Det är därför det är så viktigt att påminna sig om what really matters. Kanske är det inte så dåligt ändå? Kanske fokuserar du bara extremt mycket på helt fel saker? Jämför ditt liv med alla andras magiska liv? Har alldeles för höga förväntningar?

livet som på film

Jag har haft så många upplevelser i mitt liv som varit liksom livet som på film. Det är så jag har brukat beskriva det. Och ärligt talat är min livssituation just nu, väldigt lite som film-livet. En film kräver liksom att det händer nya saker, good and bad, att handlingen går framåt. Och kanske är det just det som är verkligheten, att livet sällan är som i en fucking film? Det är inte det att jag vantrivs, absolut inte. Men stundtals finns det nog något i mig som saknar den ständiga kicken, av alla äventyr och allt man gjorde för första gången. Kanske handlar det bara om att acceptera att det är magiska upplevelser och minnen jag samlat på mig, och att livet gått vidare till nästa fas.

För att göra utlopp för detta borde jag börja skriva på någon galen bokidé. Där skulle gamla fantastiska minnen få blandas med alla möjliga potentiella livs-filmscenarion. Vilken härlig tanke.



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.


7 kommentarer
  1. Jag tror att vi har någon slags idé om att alla andras liv är så mycket bättre än sitt eget. När alla har sina ”struggles”. Jag gick igenom en depression i vintras och ser saker med helt andra ögon nu än tidigare. Märker av tecken och sätter lite mindre krav på mig själv. Jag tror att vi alla borde bli bättre på att prata öppet om psykisk ohälsa och ohälsosamma krav. Och apropå det där du skriver att ”de gånger det känns som absolut jobbigast, brukar vara precis innan det vänder.”. Ibland måste man nå botten för att inse att det är dags att ta sig upp igen :)

  2. Det enda jag lärt mig av livet är att det aldrig blir som en tänkt sig. Att ta ut ångest på förhand, att stressa över sånt en inte kan påverka etc är det säkraste sättet att må dåligt.

    Nu när mitt mående gått upp och ner har jag valt att fokusera på små grejer som gör mig lycklig i väntan på att det ska komma större grejer. Men å andra sidan är de större grejerna förbigående lyckoruscher, det är de små grejerna som sist och slutligen är viktigast.

    Det är roligt när det händer saker men visst är det ganska skönt med lite vanlig vardag mellan varven. Kram!

  3. Gah, känner igen mig så mycket! Går på utredning för å få veta om jag e bipolär, men har samtidigt en underlig kraft å klarar av å söka jobb i Sthlm just nu (bor i Oslo men vill hem).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *