Så ung, så förvirrad.

Att vara ung är för många en tid av förvirring. Att hitta sin plats i världen och att välja en väg som känns rätt. Jag fick ett mail för ett par veckor sen av Julia som känner igen sig i så mycket jag skriver – och det är bara så skönt att höra att man inte är ensam.

Jag slits mellan så många viljor just nu. Ena dagen trivs jag så bra på kontoret och i München att jag tänker att jag vill stanna. Andra dagar vill jag plugga något relaterat till att skriva. Och där emellan vill jag så gärna jobba med barn – jag tror verkligen det skulle passa mig. Jag drömmer liksom om att få jobba som nanny – hur ”normalt” anses det vara när man är tjugotvå och egentligen borde vara redo att ta tag i karriären med tanke på vart man befinner sig rent teoretiskt i livet? Jag tänker att det finns så många jobb där ute, jag vill hamna någonstans där det känns 100% rätt. Jag tänker att det är NU jag borde vara nanny, i alla fall ett tag, för allt annat kan jag ta sen. Jag tänker att jag borde starta något eget, för att det känns som det enda rätta. Jag tänker att jag kanske borde läsa en master inom ledarskap, mamma sa att det skulle passa mig – jag gillar att ta kommandot. Jag tänker att Sverige är nog inte min plats just nu, jag vill inte landa helt, inte än.

Jag är född på 90-talet och även om självkänslan har sina brister och man tvivlar ibland så är jag av den generationen som tar det nästan föregivet att jobbet ska vara kul. Det finns inget annat i min värld. Jag är ju i princip helt övertygad om att jag kan gå hur långt jag vill och vart jag vill. Och just nu är ju problemet i den eviga frågan: VAD SJUTTON VILL JAG DÅ?

Farmor sa att hon alltid sätter sig ner och lägger patiens när hon inte vet vad hon ska göra. Jag sa till farmor att jag får kanske lägga patiens i några timmar då, men det är värt ett försök. Min kurator sa för ett år sedan att om man inte vet, om man vill massor av olika saker, då kastar man helt enkelt ut några krokar och ser var det nappar.

20140701-151655-55015347.jpg

Men just nu, precis typ i dessa dagar, så tror jag att jag vet vad jag vill göra i alla fall de kommande månaderna. Och det är ju alltid något.

Vad gör ni just nu? Trivs ni? Vad drömmer ni om att göra och hur tänker ni ta er dit? Är ni lika förvirrade eller har ni en klar plan?



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.



14 kommentarer
  1. Är cirka lika hopplöst förvirrad. Ska sommarjobba en månad snart, sedan är hösten ett helt oskrivet blad. Jag avskyr det, för jag har alltid gillat tryggheten. Men som det ser ut nu kommer jag att praktisera hela hösten på en förskola, för att se om det är något jag vill göra. Då kommer jag väl söka in till våren och plugga i 3,5 år. Men ärligt talat? Är SÅ livrädd för att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Borde man inte veta det när man är snart 22? Kanske, kanske inte.. Funderar mycket på om det är jag själv som sätter upp spärrar för mig, kanske vet jag innerst inne? Men som du är jag så inriktad på det här med att man ska ha kul på jobbet och verkligen trivas. Mina föräldrar tycker inte att det är helt givet, men jo, det är det fan i mig! Jag SKA liksom ha det så, varför nöja sig med mindre när man kan ha allt? Är för övrigt så himla bra att läsa din blogg för jag blir alltid glad, inspirerad eller peppad till grejer. Tack för det! Tror att jag för tillfället lever mina drömmar genom dig, haha. Har varken motivation eller mod att ta tag i något eget, så det känns bra att läsa om hur ditt liv ter sig. Stor parentes förresten, du skriver något ofantligt bra. Puss!

  2. Förra sommaren hade jag en sån där liten livskris, blev plötsligt helt osäker på vad jag egentligen ville göra, trots att jag hade haft en tydlig plan sen jag började universitetet tre år tidigare. Hade tagit min kandidatexamen och hade kommit in på en master i översättning. Men jag tackade nej och åkte till London och jobbade ett år, ett jobb som inte var något särskilt alls. Men jag kände bara att jag behövde göra något annorlunda!

    Nu är jag tillbaka i Sverige och har sökt exakt samma program igen haha. Är jättetaggad på att börja plugga igen, för jag älskar det, men jag är så himla glad att jag åkte iväg för jag har lärt mig så sjukt mycket av det. Men jag funderade mycket över framtiden och så under tiden jag bodde i London. Och jag tror jag i princip kom fram till att det här med att man ska bestämma sig för något man ska göra hela sitt liv är så himla dumt! Vem kan någonsin veta vad man vill göra 10, 5, eller ja till och med 1 år i framtiden? Så min livsfilosofi nu är egentligen bara att göra det man känner att man vill göra just nu. Så får man göra det så länge man trivs med det och när man inte gör det längre gör man något annat. Kanske är det bara så enkelt, kanske inte, jag vet inte.

    Så det jag skulle vilja säga till dig är nog att helt enkelt bara prova allt du känner dig sugen på! Om du är lycklig som det är nu, skitbra! Om du inte är det, gå vidare till något annat och gör det så länge det känns bra. Sen är det kanske svårt att veta vilket man ska börja med om man har så många planer som du ;) man får kanske singla slant eller nåt? Hur som helst ordnar det sig alltid till det bästa i slutändan!

  3. Åh, skulle svara från mobilen men lyckades inte.

    Jag är i alla fall i Madrid och älskar det av hela mitt hjärta. Vet inte var jag är om ett år men orkar inte planera mer, drömmer istället och försöker ta de chanser som uppstår. Förut planerade jag allt men i slutändan så blir det ju så annorlunda ändå, så jag gav upp det. Superskönt tycker jag!

    Vore jag som du (du verkar ha ett sug till Spanien..?) så hade jag åkt till vackra Spanien, jobbat som au-pair och gått in helhjärtat för att lära mig språket. Vackert land, du får jobba med barn samt att du beefar upp ditt CV genom att lära dig ett till (?) språk. Dessutom är det KUL att kunna spanska, det är som en nyckel till så många länders kultur och liv.

    Ett litet tips från mig bara. 22 är ingen ålder, ingen förväntar sig att du ska ge dig ut i karriären nu. Passa på att göra precis vad du känner för istället! :)

  4. Om man växer upp idag i Sverige har man ju många möjligheter i livet. Fantastiskt, men paradoxalt nog också ganska knepigt och ibland pressande. Vad ska man välja då? Vad är rätt att göra? Min filosofi är att man ska gå ganska mycket på hjärtat och vara öppen för nya möjligheter, och se vart det bär en. Man kan självklart ha planer, men jag tror inte att de måste vara så tydliga. Livet tar en ju någonstans, och det kan också vara lite spännande att se vart det blir. Det är ju en resa i sig! Jag hade ALDRIG gissat när jag var 25 att jag knappt 15 år senare skulle bo i en husbåt och kuska runt i en husbil. Haha, det bara blev så. Men det blev inte så dumt. Och inget i framtiden är ju spikat nu heller… Jag tycker att du gjort häftiga, intressanta och modiga val i livet hittills!

  5. Vad härligt att se folks svar och kul med så beresta bloggvänner hos dig:)

    Ledarskap+barn..hör av dig till språkreseföretag och stick några veckor som ledare för ett gäng glada barn (tips från någon som jobbar med det..) :)

    Trodde alltid att jag skulle vilja bo utomlands, men nu mot slutet av min utbildning och efter flera vändor utomlands, så känner jag att jag vill boa mig i Sverige. Äntligen! Den känslan har jag längtat efter i många år.

    Jag älskar vardag och rutiner. Jag vill ha mitt eget hem. En hängmatta någonstans, ljus och luftig inredning, Carolina Gynnings målningar… och jag vill bjuda på middagar och sockerfria efterrätter i mitt egna hem. Och jag vill testa mitt förhållande i verkligheten – utan den där jäkla distansen. Vara nära mitt hjärta.

    Och jag drömmer om att alla jag älskar skulle bo nära mig – men det är ju en omöjlig tanke när världen är så stor och jag fått bästa vänner på många platser långt långt bort.

    och jag vill prata olika språk i min vardag. Resa mycket. Träna. Vara med gudbarn.

    drömresan över alla? Ta gudbarnen till Disneyland.

    och jag vill alltid fortsätta drömma.

    fan. Jag är ändå lite rädd för att åka hem från det här äventyret. Är det slut på sådant för mig sedan..? Hjälp.

  6. Jag känner väl lite likadant, jag har länge velat komma ut i världen och träffa nya människor och se nya platser. Bara tanken på att jag aldrig kommer hinna göra allt jag vill får mig att bli stressad även fast jag bara är 18 år. Nu ska jag iallafall flytta till Spanien ensam på lördag och har väl ungefär precis just nu insett att det verkligen ska hända, börjar bli sjukt nervös men är riktigt glad över att det ska bli av !! Jag ska plugga spanska där i sex månader och sen försöka hitta ett jobb och stanna där ett tag tills jag kommer på vart jag vill efter det. Har ingen aning vad jag vill göra med mitt liv, men jag vet att jag inte hör hemma i Sverige. Jag hoppas att dessa kommande månader ger mig nya perspektiv som förhoppningsvis för mig vidare åt rätt håll, vart det nu är haha!! Som någon annan redan skrev så tycker jag att du är otroligt modig och har gjort fantastiskt mycket med ditt liv redan, och du är bara 22 så du har tid på dig att fundera :)
    Hela grejen med karriär/åldersångest är egentligen bara något samhället har hittat på och jag försöker att inte påverkas av det även fast det är svårt. Försök tänka vad DU vill göra och vara och inte hur det uppfattas/ser ut inför andra !!! Tack för en grym blogg

  7. Trivs? Ja. Drömmer? Mer och mer. Förvirrad? Ständigt och jämt. Funderar just nu på att göra något radikalt annorlunda mot vad jag någonsin tidigare har gjort. Känner en stark dragningskraft och har en del idéer – frågan är bara när de blir av. Under bearbetning. :)

  8. 34. Vet fortfarande inte vad jag vill göra, om det jag gör nu är rätt eller hur det ser ut om fem år (och det vill jag inte veta heller). Just nu känns det väldigt bra som det är (livet, jobbet, fritiden, de närmaste planerna) men ibland kommer ångesten krypandes. Vad vill jag – egentligen? Jag tror aldrig att jag får ett svar på den frågan.

  9. Gah. Det enda jag visste under hela gymnasiet var att jag längtade så jävla mycket efter den där hatten på huvudet och de där grindarna som plötsligt skulle öppna sig till världen. Jag visste också att jag var TVUNGEN att flytta på mig. Jag är född i en liten by… väldigt bra som liten knodd men jävligt klaustrofobiskt och bakåtsträvande när man är UNG. Hoppades väl att jag bara skulle KOMMA på vad jag ville göra med mitt liv under resans gång…. but no. Så det blev 1,5 år i Australien, följt av typ 8 månader hemma (för att spara ihop pengar igen) och nu två veckor ifrån ett år i NZ.

    Jag växlar friskt mellan att få ångest pga gamla gymnasiepolare som precis (efter 5 år) traglat sig igenom diverse ingenjörsutbildningar och känna att jag inte gjort någonting med mitt liv… till att typ tycka synd om samma personer för att de inte gjort ‘NÅGONTING’, vilja frälsa dem, samt alla nära och kära (vare sig de gillar det eller inte) till att REZAAA *psykopatisk blick* för att jag vill tro att det hjälpt mig så mycket och att jag verkligen inte skulle vilja byta bort någonting.

    Samtidigt VILL jag ju plugga, det har alltid varit min plan, problemet är att jag började resa och tappade tron lite… och stundtals känner mig mer dragen till någon slags anarkistisk hippie-tillvaro och känner mig inte alls peppad på idén att sitta i en skolbänk i tre eller ännu fler år. Jag tänker mig att man inte BEHÖVER plugga, att man kan klara sig ändå… Men om det är någonting jag har insett efter att ha rest lite är det att jag nog faktiskt inte vill plocka tallrikar i hela mitt liv och att det måste finnas nåt MER. Jag vet inte om jag kommer att hitta något jobb som jag kommer att älska, men förhoppningsvis någonting som är någorlunda stimulerande och givande och ALLRA helst någonting som gör världen lite större – att man kan jobba på olika platser i världen…

    ANYWAY…….. vi är båda ganska unga… och när jag får panik brukar jag tänka att jag kommer att jobba tills jag är 65 (eller ännu längre), och att jag har all tid i världen att komma på vad jag vill göra och kanske till och med hinner omutbilda mig på vägen…

  10. Min FANTASTISKA värdfamilj i NZ sa att jag skulle säga till om jag kände någon som ville komma till dem i juni 2015;) Känner du för att vara au pair och åka tillbaka till NZ kan du ju säga till!

  11. 31 här, och till och från minst like förvirrad och ombytlig =) Med mixad bakgrund har jag aldrig haft en plats som e hemma, men för stunden är det iaf Norge. Här tror jag att jag gått å blivit lite småkär så här stannar jag så länge jag å T funkar =) Annars skulle jag mycket väl kunna tänka mig Istanbul, Valetta, Sao Paulo eller Bahrain =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *