Julaftonsmiddag och sinnessjukt magsjuk.

Julaftonsmiddagen var så fantastisk! En av de bättre buffer jag ätit kändes det som. Skaldjur, kalkon, till och med skinka och andra kötträtter (har nog lite kött-brist då detta var vad jag gick loss på) och ett mastodonte dessertbord.

20131226-080153.jpg20131226-080202.jpg20131226-080236.jpg20131226-080247.jpg20131226-080256.jpg

Tar dock lite emot att skriva om maten och se bilderna. Några timmar senare började vi nämligen allihopa att tömma oss själva på den fantastiska måltiden, och allt annat vi ätit den senaste tiden.

Fy sjutton alltså. Vi avbokade vår hiking i djungeln och vår 100 minuters massage vi skulle ha under kvällen. Istället ägnade vi hela dagen pendlandes mellan säng och badrum. Först trodde jag att jag skulle vara lite starkare då jag är mer anpassad vid den indiska bakteriefloran. Men icke, jag var bara lite långsam att komma igång.

Det var ett jättefint hotell (det bästa i området enligt guideböckerna), bra atmosfär och förmodligen i den övre prisklassen. Men jag misstänker att man ska hålla sig borta från skaldjuren när man är några timmar bort från kusten…

Thank You Spice Village in Thekkady for the food poisoning!

Mamma säger att det är ett äventyr att vara med mig… En av omgångarna påväg ut från badrummet så snurrar allt och jag känner att nu svimmar jag. Jag försöker ta mig till sängen? Men inte ens halvvägs ropar jag ”nu svimmar jag!” och ramlar i golvet. Hur svårt är det att inse att man borde sätta sig ned typ genast om man känner att allt börjar snurra? Konsten att lära sig den hårda vägen. Fick ett snyggt skrapsår längs med hela vänsteröga och är lite öm i pannan.

20131227-175819.jpg
”Alla vi som upplevt den fantastiska känslan av att lägga sig på badrumsgolvet när man är magsjuk”

Låg och försökte tänka på saker som potentiellt kan vara värre än att vara just såhär sjuk. Att föda barn, men då är ju fördelen av lidandet så stor att lidandet genast blir ganska förminskat. Att få hjärtat krossat, tänk att bli sådär riktigt sårad – det är ju ett lidande som kan hålla i sig i månader och år. Och givetvis att förlora någon man älskar. Sen kom jag inte på något mer och tyckte nog lite synd om mig själv igen. Försökte dock applicera den psykiska styrkan så långt det gick, när man står hukad över toaletten och tänker ”jag klarar det här!!”, tills den gräns där man börjar kallsvettas och skrika och nästan gråta…

Hur som helst – nu mår vi bra igen! Hoppas ni inte tyckte några detaljer var alldeles för mycket information… ;-)

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

2 Kommentarer

  1. Jenny
    27 december, 2013 / 21:53

    Hoppas ni mår bättre nu! Stackare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?