Vännerna som det gör ondast att förlora
Jag blev påmind för ett tag sedan om en gammal väns födelsedag. Det var ett datum som jag alltid brukade förknippa som hennes datum. När jag såg det tänkte jag, hon fyller år. I år var det facebook som påminde mig, och jag insåg att åren går.
En annan funktion jag gillar på facebook är att gå in på någons profil och klicka på see friendship. Då får man upp allt man har skrivit till varandra och alla bilder där båda finns med. Jag skrollar igenom allt, och känner bara hur ont det gör.
För vännerna som gör ondast att förlora är de man delat många speciella stunder med. Första kärlekarna, när hjärtan krossades. Vänskaper, familjerelationer. Första gången någon av oss drack alkohol. Draman, och fantastiska stunder. Vi reste ihop, vi kunde bråka. Och visst har jag gjort några misstag längs vägen.
Men man upplever liksom så mycket stort och så mycket känslomässigt i tonåren. Stunder man aldrig någonsin kommer ha med vännerna man lär känna nu.
Och det är inte bara det, utan också att man inser hur otroligt fina människor man liksom låtit försvinna bort.
Men samtidigt har mycket hänt. Vi alla har förändrats. Valt olika vägar. Det finns ingen anledningen att vara vänner bara för att man en gång varit det. Och det är faktiskt helt fantastiskt att lära känna nya spännande människor. Hur härlig är inte känslan när man träffar nytt folk och känner hur man liksom klickar direkt?
2 svar
Åren går och vi med dem. Vi träffar nya människor och skulle vi odla all vänskap lika mycket skulle vi till sist inte få göra annat än umgås med vänner. I och för sig en drömtillvaro men rent praktiskt fungerar det inte så. Samma är det med släkten. Vissa kusiner har man ett tätt umgänge med medan andra träffar man sällan eller aldrig. Jag tror det viktiga är att man inte skiljs som bittra fiender.
Sedan har vi den delikata situationen där en vänskap för länge sedan torkat in men av en eller anledning åter börjar blomstra. Det är inte det sämsta!
Vissa vänner gör ont att tappa bort när det mer är livet som gör det och inte vänskapen i sig. Då är det ibland svårt att vara tacksam för det man fick ihop, när saknaden tar över.
Andra tonårsvänner var däremot sköna att slippa haha… som att man var tvungen att umgås bara för att man hade samma kompisar. Den känslan saknar jag inte!