kärlekar, pojkar och flickor

Jag förstår liksom varför människor har så lätt för att fastna i destruktiva förhållanden. Jag förstår att man inte vill gå, inte lämna, inte vara ensam. Den där tryggheten, i att älska någon, i att bli älskad. Ja, det finns kanske ingenting bättre, tror vi. Men det gör det visst! Hellre singel än i ett förhållande med någon som får mig att må dåligt. Jag vägrar värdera mig själv så pass lågt att jag skulle offra mitt liv och min lycka för någon, bara för att det är fint och tryggt att ha n-å-g-o-n.
Sjukt lätt att säga som singel? Ja kanske. Men jag tycker precis som ni (om inte ännu mer som den romantiker jag är) att det bästa som finns är att pussa på någon som får ens hjärta att slå volter. Jag minns de känslorna, de är inte direkt några upplevelser man glömmer. För ni vet, även om jag aldrig varit i ett förhållande så har mitt hjärta varit förälskat ett par gånger, eller tre.

Jag vet också att när jag var yngre och inte lika trygg i mig själv, skulle jag ha offrat livet för en kärlek. Ni vet, man var ju helt uppöveröronen i killen man just träffat, ja eller jag var det i alla fall. Bekräftelsen från honom höll en vid liv mer än någonsin, varför skulle jag vilja något annat? Åren gick, man lärde sig och ja, idag har jag väl nått den gränsen där jag skulle kunna säga till killen som kanske inte är min drömprins att “jag är kär i dig, men jag är kär i mig själv mer.” och så hade jag lämnat rummet och aldrig gått tillbaka till honom bara för att “jag saknade tryggheten.”

Kärlek, närhet och närlek i all ära, men glöm aldrig vem som alltid bör vara den viktigaste personen i våra liv :)

För även om jag ibland önskar att jag hade någon att somna bredvid om kvällarna, som höll om mig hela natten, delade varje skratt med mig och torkade mina tårar – så klarar jag mig jäkligt bra på egen hand! Jag är ung och kärleken kan vänta liksom.