Jag fann dem, nu är jag fulländad.
Efter att ha spenderat hela lördagen i sängen kände jag att jag behövde komma ut. Jag behövde få känna träningskläderna mot min kropp och pulsen gå upp lite. Det var alldeles för längesen tack vare min fina förkylning.
Gick mot en park som låg 15 minuter bort, Olympiaparken. Och gud så vackert där var! Promenerade upp till en utkiksplats och därifrån kunde man se hela München. Jag hade ju hört att om det är klart ska man kunna se bergen. Det var inte jätteklart men det var tillräckligt för att kunna se en enorm bergskedja breda ut sig!
Jag älskar verkligen parker i större städer, det var något jag saknade i Kochi. Det är liksom magiskt att möta gamla och unga, par och familjer. Se barn som flyger med drakar i luften. Någon som tränar, springer eller cyklar. Ett kärlekspar som går hand i hand. Hur alla är utomhus och njuter av helgen. Åh vad jag gillar det! Kunde bara ana hur vackert här kommer vara så fort våren gör entré och hur ännu mer folk det kommer vara här då.
Här på den sista bilden skulle man, om en bild lyckades fånga det ögat ser, kunna urskilja de fantastiska bergen som försöker ta plats bland molnen. Jag stod där och bara tittade, helt mållös. Berg berg berg. Snötäckta berg. Och hur många som helst. Här måste man bo, tänkte jag. Man måste bo i en stad där man kan se så vackra berg.
