Jag orkar inte det här med att man får ångest för att man inte hinner/orkar/vill umgås med människor. Det är så lätt att skaffa vänner här och det finns så många jag vill hinna umgås med. Men att gå till gymmet, äta och sova tar liksom upp nog mycket av mitt dygn. Och sen råkar jag älska min ensamtid. Jag vill få tid till att skriva, läsa och fundera för mig själv. Jag älskar att bara ta det lugnt. Men ändå finns det något sorts krav att man borde, borde umgås med folk, vara med när det händer något. Och jag pallar inte det, den pressen det skapar i mig.
Något annat som jag varit måttligt less på under en längre tid är att jämt umgås i alkoholsammanhang.
Sen så saknar jag nog lite att umgås i kravlösa sammanhang. Ni vet de där vännerna som bara sitter tysta och förstår. Eller de inspirerande vännerna som ger en så mycket energi att man inte kan få nog av det.
Äh jag vet inte, jag har kanske mest egentligen bara en trött kväll. Mycket i huvudet just nu, då blir det lätt så.
God natt önskar jag och flugan som snurrar runt här och förmodligen inte kommer låta mig sova..
3 svar
jag känner igen mig så väl i allt det du skriver! skönt att läsa om, tack :)
Så kloka ord Jennifer och jag känner igen mig till hundra procent! Du lyckas verkligen sätta fingret på alla de där känslorna som man känner, men inte riktigt kan göra konkreta. Men när jag läser det du skriver känns det bara så självklart. Alldeles för ofta är det lätt att falla för omgivningens krav, speciellt vad som “förväntas” i sociala sammanhang. Du är verkligen en frisk och otroligt välkommen fläkt!
<3