Bit ihop, bit ihop, bit ihop.
De måste ju vara fler än jag som undrar hur tusan man kan lämna Indien och sin pojkvän och åka hem till Sverige i JANUARI. Fryser ihjäl. Saknar ihjäl mig. Packar ihjäl mig. Lever jag ens? Knappt liksom.
Har varit trött och småförkyld idag. Tog ett långt, asskönt bad. Såg några avsnitt av Suits nu när man har tillgång till ett internet som tillåter sådant. Åt vindruvor. Åt kyckling och potatisgratäng (lyx att bo hemma hos en barnfamilj!) Sov lite.
Har sagt god natt till Indien och insett att jag borde sagt god natt till mig själv samtidigt då mitt flyg går 06.35 i morgon. Men alltså, väskan packar ju aldrig sig själv, så det bör göras först.
Munter tjej?
Jag är glad också. För att jag har så många som får mitt hjärta att le. I morgon får jag krama pappa och mina vänner, mormor och mamma igen, det känns fint. Och trots att kroppen kommer stelna och bli till en is-skulptur så kommer i alla fall hjärtat att vara varmt.
God natt på er och puss. Och till alla er som ikväll somnar bredvid den ni älskar högst på denna jord, känn tacksamheten över det, det är inte en självklarhet. Till oss som älskar på distans, jävlar vad vi klarar det här – bit ihop, bit ihop, bit ihop.
3 svar
Du fixar detta, ni fixar detta! Det känns skit just nu med det kommer vara såå värt det sen, glöm aldrig det!
Glad att jag hittade din blogg! Vet precis hur du känner dig! Distans förhållande ja det känns som om jag är mer eller mindre proffs på det nu! 5 år har jag och min underbara man (vi gifte oss i jan 2013) “pendlat” mellan Barbados och Sverige men allt går för kärleken övervinner allt! Önskar dig och din prins all lycka ❤️
Men vad kul Heidi, grattis till giftermålet! Tack för din fina kommentar också :) Känner ännu mer hopp av att höra att ni klarat det under fem år! Men ni bor fortfarande på distans alltså? Planerar ni att bo tillsammans snart? Jag kanske får efterfråga tips för distansförhållande här på bloggen… :) kram!