Bästa vänner och konstiga vänner.

Den här damen är en av mina första vänner i livet och en av de vänner som jag fortfarande håller kär. Det är häftigt hur man kan knyta vänskapsband redan på dagis som visat sig hålla så här länge och förmodligen livet ut. Elin och jag känner väldigt lika inför många saker, samtidigt som vi skiljer oss enormt som personer. Hon är en tuff brud (med hur mycket skinn på näsan som helst) men när man kommer nära upptäcker man vilken kärleksfull insida hon har. När jag flyttade var det hon som lämnade mig med ett brev som rörde mig till tårar och jag är väldigt tacksam över henne, min Elin.

Igår förenades vi igen, efter ett år på skilda håll. Men avstånd och olika skeenden i livet är inte avgörande för vår vänskap, sedan dagis har vi inte gått på samma skola och sedan 6 år tillbaka har vi inte bott i samma stad. Det är så med vissa vänner, man vet liksom att de alltid kommer finnas där.

Apropå vänner så kom jag och tänka på något som fascinerar mig. Det finns de där vännerna man träffar efter en lång tid och min spontana reaktion är då att ställa cirka tusen frågor om allt som hunnit hända i deras liv. Och jag vet inte om det är jag som är konstig, men man börjar undra när man från vissa vänner inte får en enda fråga tillbaka. Vad har jag gjort under de fem senaste månaderna? Vem har jag kysst under våren? Hur känner jag inför att åka till Indien? 

Det fascinerar mig för jag undrar vad det är som gör att man inte undrar detta om sin vän? Bryr man sig inte? Tänker man inte på det? Jag vet inte.

Människor är i naturen självupptagna och egocentriska, det är inget nytt under solen. Det får man gärna vara, om man vill, men jag lär mig med tiden att detta är vänner som kommer falla bort ganska naturligt.