Idag var sista dagen för en av mina finska vänner som började här samtidigt som mig. Igår tog vi en “sista öl” i Englischergarten.
Solnedgång i Englischergarten och Lena min norska jänte!
Ikväll var det en sista middag på mamasitas. Jag tänkte inte gå, för jag var tvungen att “tvätta för morgondagens tripp till alperna”. Lame. Så med tunga steg gick jag till gymmet istället för mot stan med de andra. Men inne på gymmet bröt jag ihop. Haha alltså när en sån gråtattack kommer går det inte att stoppa. Jobbigast var det att någon i omklädningsrummet bestämde sig för att prata med mig just då…
Jag bröt ihop för jag insåg det sorgliga i att lämna livet här. Så typiskt mig, att bli så känslosam ibland. Stod och hulkade i tio minuter innan jag tog mig samman och rev av ett pass på gymmet. (Försöker att inte låta allt för djup eller dramatisk min svenska kollega han jämförde mig nämligen med August Strindberg….) Duschade och tog mig till restaurangen och spenderade en och en halvtimma i det fantastiska sällskapet. Tänkte att det går bra ändå, att säga hejdå. Det är inte första gången, och inte sista heller. Fler fantastiska platser väntar, fler fantastiska människor.
2 svar
Det är livet som expat, att alltid behöva säga hej då till vännerna man lärt känna. Det är tufft!
Väldigt sant <3