De två nätterna i Stockholm

Jag kom till Stockholm förra onsdagen, för en vecka sen. Tåget var två timmar sent och jag missade ett morgonmöte på distans eftersom täckningen ute i skogen har sina brister. Annars gjorde det inte så mycket, att vi var sena, för att åka tåg är himla trevligt. Du vet aldrig vem du hamnar i samma kupé som. Den här gången var det Dagny som livade upp stämningen, som åkt flera Vasalopp och tyckte att livet som pensionär var hur nice som helst.

Kungsträdgården körbärsträd

Stockholm tog emot mig på bästa vis. Solen sken, staden var vid liv och det myllrade av människor så som det brukar. Det kändes som att det mesta återgått till sitt normala efter det som hände. Men jag kan förstå att för några förändrades livet för alltid. Livet, ni vet, obegripligt på alla sätt och vis. Och när jag gick förbi den där väggen så smärtade det till i hela kroppen. Fysjutton. Det hängde post-its i olika färger, hundratals meddelanden fyllda med kärlek, och ett gäng blommor på marken.


Min vistelse i huvudstaden fortsatte med lite jobb, vietnamesisk mat, hotellfrukostar, häng med pappa, secondhand-fyndande och shopping i form av vandringskängor, och så träffade jag även några av mina bästa resebloggskollegor och vänner. Jag mår bra, känner mig sådär fulländad som man gör ibland. Inspirationen när det kommer till livet och skrivandet flödar liksom.

Jag avslutade min sverigevistelse med en promenad till Kungsträdgården. Så som man bör såhär års. Det var mitt på dagen och hela Stockholm hade gått ut för att äta sin medtagna lunch här under de rosa små blommorna (första bilderna). Jag köpte en kaffe och satte mig i en halvskuggig plats under träden. Tittade på folket, på fåglarna, fontänerna och bara njöt. Och så skrev jag det här. Innan jag gick tillbaka till hotellet, plockade upp min väska och tog flygbussen till Arlanda för att ta planet hem till Helsingfors.



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.



10 kommentarer
  1. Vackra Stockholm och vilken tur du verkar ha haft med vädret :)
    Vilka vandringskängor blev det förresten? Mina från Meindl har varit bra hittils, även om jag alltid lyckas få ngt skavsår, i vilka skor som helst egentligen :( tror det är något genetiskt ;) har lite bilder från diverse vandringar på min blogg så kika gärna.

    1. Ja, faktiskt väldigt tur med vädret. Känns som att det regnat var femte minut sen jag kom hem till Helsinki.
      Det blev Meindl!! Och ja, skavsår är ju lite a och o, jag promenerade me med dem i en timma utan att känna något ännu – så håller tummarna. Använder du bra strumpor också?
      Och tack för bloggtipset!!

      1. Strumpor är a och o känner jag. Använder nuförtiden enbart från Woolpower, finns att köpa för ganska bra pris på Naturkompaniet i Sverige. Det finns tunnare och thickare modell. För vandringar i alperna och Sveriges fjäll är den tjickare varianten given, ibland tar jag på ett par tunna, sedan tjocka över. Annars finns det andra märken också t.ex är Smartwool poppis, men lite dyrare. Viktigt med ull, luktar ej och håller fötterna torra.
        Haha att jag skulle skriva en så lång kommentar om strumpor… ;)

        1. Åh vilket bra tips! Undrade just när jag spanade på alla strumpor i butiken varför ull verkade så himla poppis. Men då är det vad som gäller, tack!! :) Men, varför är den tjockare given? Jag tänker att fötterna blir väldigt varma när man vandrar??

          1. Visst blir de varma (i de tunnare stronporna likså), men de tjockare ger liksom mer avlastnig, mjukare för foten och mindre risk att något skaver. Ett extra skydd helt enkelt. Sen är ull så bra då den binder bort vätska från fötterna så man känner sig inte svettigt och varm konstant. Under pauserna brukar jag ofta lufta fötterna så det känns fräscht och skönt. Det kan också tänkas på snörning av kängorna- nu kommer jag inte ihåg exakt, men man skulle dra åt mer på ett visst ställe om det var mkt nerförsbacke (tänk alperna när man stiger neråt i en-två timmar) för att inte foten ska åka framåt och tårna tar stryk. Men man känner sig oftast fram tycker jag…

            1. Men vilka himla bra tips, det låter logiskt när du förklarar. Ska ta med mig detta inför nästa vandring – tack så mycket! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *